Tidigare publicerade delar av Från tillväxt till utveckling, av Birger Schlaug.Publicering av nya avsnitt sker på SCHLAUG.SE.

Jag önskar jag hade kommit ut som klimatskeptiker


Durban. Sydafrika. Klimatförhandlingar. 50 personer är nedskickade från den svenska regeringen. Frågan är vad dom skall göra där. Sitt bästa förmodligen. 

Följdfrågan blir vad som är sitt bästa. Är sitt bästa detsamma som minskningar av de klimatrelaterade utsläpp vi i Sverige är orsak till, eller är sitt bästa ökad tillväxt med ökad konsumtion? Problemet kan faktiskt sägas vara så enkelt. 

Konflikten är uppenbar, men få vill tala om den. Den är lika skrämmande för vår världsuppfattning som det en gång var när några på fullt allvar hävdade att Jorden inte var universums centrum, att Jorden snurrade kring Solen och inte tvärtom.

Den senaste veckan har jag lagt ner en hel del tid på att gå igenom de dokument som de facto finns för att kunna komma ut som klimatskeptiker - men jag har misslyckats. Varför jag ville komma ut som klimatskeptiker? Jo, helt enkelt av den anledningen att jag verkligen hoppas att de högljudda skeptikerna har rätt. Det finns nämligen inte några som helst beslut - vare sig globalt, i EU eller i Sverige - som skulle bana väg för en lösning av det som samlats under begreppet klimathotet. Tvärtom vägrar politiker, näringsliv, fackföreningar och till och med delar av det som brukar ingå i begreppet miljörörelse att ta i det mest obekväma man kan tänkas ta i: konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatambitioner.

Stor rädsla, lite mod
Politiker i allmänhet är rädda för att tappa väljare, i Sverige är man dessutom livrädd för att ta några som helst steg bort från det som kommit att kallas "mitten". Och mitten är inte bara en mittpunkt på skalan vänster-höger, utan också en mittpunkt på skalan tillväxt-balans. Därför gömmer sig även miljöengagerade bakom begrepp som "grön tillväxt" - vilket är att dribbla bort frågan. Ibland kan man till och med höra att investeringar i solceller och solvärme är så lönsamma att det ger pengar över till annat. Vilket ju inte löser problemet.... Eftersom det där andra ofta är en längre flygresa, fler weekendresor till någon kul stad, mer pengar till saker som reklamfloden sköljer över oss med i sin hysteriska kamp för att få oss att konsumera allt mer, i allt snabbare takt nu när prylarna blir allt billigare.

När förhandlingsdelegationer beslutar om naturlagar...
I en politisk kompromiss har man slagit fast att medeltemperaturen på planeten inte bör höjas mer än 2 grader - utgår man från de forskarrapporter som finns handlar det snarare om att inte höja temperaturen med mer än högst 1,5 grad.

Utgår vi från kompromissen på 2 grader så innebär det enligt de beräkningar som dominerar att utsläppen av växthusgaser får vara högst 44 gigaton år 2020. Något sånär kvalificerade beräkningar visar att med dagens politiska löften kommer utsläppen att vara 6 - 11 gigaton högre.

Sverige bidrar till detta, trots att politiker, näringsliv och fackföreningar försöker montera på änglavingar. Änglavingarna blir, med deras sätt att räkna, ännu större om vi lägger ner jordbruket helt och istället importerar all mat, samtidigt som vi slutar flyga inrikes men tiodubblar flygresandet utrikes... De siffror man använder sig av är till för att mörka, inget annat. Istället för att se vad vår konsumtion och livsstil ger upphov till globalt, väljer man att räkna utifrån hur utsläppen ser ut inom landets gränser. Globaliseringens främsta förespråkare blir plötsligt nationalister...

Dilemmat
Vi står således inför ett jätteproblem, som få ens verkar vilja viska om: ju mer pengar vi har ju större möjlighet får vi att leva på ett sätt som leder till ökad klimatpåverkan. Blir vi tillräckligt rika kan vi konsumera upp hela planeten, har någon sagt. Vi lever i ett ekonomistiskt synsätt som innebär att vi alltmer kommit att likställa reella värden - som jord, vatten, mat och vardagens verkliga behov - med siffror på olika konton. 

Omsättningar är mer betydelsefulla för det ekonomiska systemet än reella värden. En hållbar skjorta, som överlever tusen tvättar och står över alla modetrender, tillför inte BNP just någonting, medan en trendig skjorta som skall överleva några månader är en del av det flöde som stärker BNP, bättrar på våra pensionsfonder och får att oss bli rikare. Det är märkligt, för att inte säga chockerande, att politiker och ekonomer inte ser både problemen och absurditeten i detta.

Tyvärr hinner inte tekniken med att balansera vår ökande konsumtion och våra allt vidare resemönster. De framgångar som görs när det gäller tekniskt utveckling - varje enhet kan tillverkas på ett energieffektivare sätt - äts upp av att vi blir fler människor på jorden som kan konsumera mer, och vi som redan konsumerar mer påverkas att konsumera än mer. Det gäller inte bara i Kina och i USA. Det gäller lika mycket i Sverige, vilket vi ofta vill bortse från. De svenska utsläppen, baserade på vad vår konsumtion och vårt sätt att leva, ökade förra året. Regeringen har försökt påstå något annat, men det är helt enkelt lögn.

Det är med detta i bagaget de femtio svenska politikerna och tjänstemännen från regeringen tar sig ner till Durban. Man bär på den fråga man inte vill, får eller vågar nämna.

Att leva bättre blir ett hot
För att se till att ekonomin blir större i år än förra året krävs ökad konsumtion. Vilket inte är hållbart. Vi måste hitta system att ta oss ur detta på ett frivilligt och genomtänkt sätt istället för att hamna i en slutdestination där vi tvingas till oerhört smärtsamma panikbromsningar. Vi borde påbörjat detta arbete redan för 30 år sedan. Då hade vi kanske kommit en bit på vägen.

Det är ett allvarligt problem att vi byggt upp system och strukturer som  bygger på idén om evig tillväxt. Vilket i sin tur innebär att det blir ett hot att sänka arbetstiden, det blir ett hot att sträva efter mer fri tid, det blir ett hot att fundera över vad vi verkligen vill med våra liv. Det är ett hot mot systemen att på fullt allvar vidga frågan om hur vi skall förvalta vår planet till att också gälla hur vi förvaltar vår begränsade tid. Det blir ett hot att ens ställa frågan: Är det tillväxt eller är det utveckling vi vill ha?

I USA blir problemet än tydligare än i Sverige - dessutom är det enklare att tala om andra än om oss själva. Under förra kvartalet ökade konsumtionen i USA med 2,4 procent. Cirka 70 procent av USA:s BNP hämtas från shopping. För att klara sig ur den "ekonomiska" kris som USA lever med måste man således öka konsumtionen än mer. Och i andra änden av varje dollar finns utsläpp som bidrar till klimathotet. Genom att låna pengar till konsumtionen har man kunnat upprätthålla ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Skuldbördan i USA ligger idag på drygt 2500 miljarder kronor. Än mer absurt är att i det land som ökat konsumtionen på detta sätt är den officiella arbetslösheten 9 procent, nästan var sjunde amerikan tar emot matkuponger för att överleva och cirka 30 procent av bolånetagarna har högre skulder än vad bostaden är värd.

Är det något land som borde fundera på att hitta nya system - istället för att tro på att det vi idag lever med är någon sorts naturlag - så är det just USA.

Propagandan
Men är det inte människors önskan att konsumera mer? Om vi går tillbaka till Sverige så finner vi att bara i detta lilla land satsades förra året drygt 60 miljarder kronor på reklam och marknadsföring i syfte att få oss att förstå vad det är vi önskar och vill. Så här såg det ut förra året: