Tidigare publicerade delar av Från tillväxt till utveckling, av Birger Schlaug.Publicering av nya avsnitt sker på SCHLAUG.SE.

Medier finansieras av koldioxidutsläpp

Tyvärr är det så att de politiska journalisterna inte är insatta i klimatfrågan. De är rent av obekväma med denna typ av frågor. Därför försvinner klimatet från dagordningen så fort en klimatkonferens avslutats. Så var det efter Köpenhamn, så lär det bli efter Durban.

Många journalister tycks tro att det så kallade tvågradersmålet - att den globala uppvärmningen inte får öka mer än två grader -  är satt ur ett vetenskapligt perspektiv. Så är det inte. Det är en politisk kompromiss. De forskningsresultat som ligger till grund för den politiska kompromissen pekar snarare på att målet borde vara att den globala uppvärmningen stannar vid 1,5 grader. Men eftersom redan cirka 1,2 grader är intecknat uppfattas det som politiskt omöjligt att nå detta mål. Och förresten: vill vi ta konsekvenserna av den kunskap vi har?

Läget är sådant att det idag inte finns några politiska eller på annat sätt ekonomiska beslut som medför att vi ens når tvågradersmålet. För det krävs en opinion som ger politiker råg i ryggen att våga ta de beslut som krävs. Men för att få den opinionen måste också ett antal politiker medverka i opinionsbildningen. Det gör man faktiskt inte. Det gör inte medierna heller, tvärtom översvämmas de av propaganda för ett sätt att leva och konsumera som går stick i stäv med ambitioner för att mildra klimathotet. I själva verket lever de flesta medier på just sådan  reklam.

Den stora majoriteten i den politiska sfären hoppas att man genom ny teknik och klimatsmarta investeringar skall kunna uppnå tvågradersmålet. Därmed, menar man, skulle någon konflikt mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och tvågradersmålet behöva uppstå. Man vill inte sätta fingret på den känsligaste frågan:  hur vår konsumtion påverkar klimatet. Den frågan är alltså inte heller de flesta stora medier bekväma med, eftersom de i allt större utsträckning finansierar sin verksamhet med intäkter från reklam som har som syfte att öka konsumtionen.

Dilemmat
Till och med på Miljöpartiets hemsida lanserar man tanken att investeringar skall lösa problemet. Under rubriken Lösningar finns skriver man på sin startsida: "Utmaningen är global, men alla utsläpp är lokala. vi kan sänka våra utsläpp genom större satsningar på kollektivtrafik, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Så ökar vi också vår trovärdighet när vi skall övertyga andra att minska sina utsläpp. Sverige behöver visa ett tydligare ledarskap"

Detta är emellertid problematiskt. Långt mer än hälften av svenskars utsläpp av växthusgaser härrör från vår konsumtion - i USA är det över 70 procent. Utsläppen på grund av konsumtion bokförs oftast i andra länder, eftersom våra varor i allt större utsträckning tillverkas i bland annat Kina.

Trots att varje vara kan tillverkas allt smartare, med mindre insatser av råvaror och energi, ökar belastningen på klimatet genom att vi konsumerar allt mer, byter ut våra saker allt fortare, låter varorna leva allt kortare tid. Vi blir också allt fler på planeten som kan och vill konsumera som vi i västvärlden redan gör. Teknikutvecklingen medför inte så stora vinster att de kan balansera de ökande varu- och reseströmmarna.

Man gör klimatet en otjänst om man av politiska skäl undviker att se konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatfrågan.

Vad säger då ledarskapet i form av miljöminister Lena Ek? I en intervju på regeringens hemsida berättar hon att det gäller att "göra nåt åt klimatutsläppen som kan ge jobb och tillväxt." Om det nu finns en konflikt mellan just tillväxtmålet och klimatmålet är det således, enligt Eks logik, det förra som skall gälla.


Självgående processer
Det stora problemet med temperaturhöjningar över 1,5 grader är att vi snabbt närmar oss förhållanden som medför självgående processer, som t ex att tundra smälter och ger ifrån sig metangas, vilket är en betydligt allvarligare klimatgas än koldioxid. Vi riskerar att hamna i processer vi inte alls kan hantera med vare sig politiska eller ekonomiska beslut.

Tyvärr är det så att många politiska journalister - vilket inte minst rapporteringen från förra klimatmötet i Köpenhamn visade - inte kan klimatfrågan. Man är van att analysera skatter, sysselsättning, tillväxt och utanförskap. Men få har någon som helst grund att stå på för att dra klimat- och andra miljökonsekvenser. Man är obekväm med dessa frågor. Och medier är, som sagt,beroende av intäkter från reklam för allt sådant som ökar utsläppen av koldioxid.
 
Vi lever mitt i ett gigantiskt dilemma som vi tydligen inte ens vill försöka lösa. Och problemet är att ju närmare vi kommer den punkt där de självgående processerna tar fart på allvar, ju närmare kommer vi också den punkt där en omställning inte bara blir besvärlig utan faktiskt ett reellt hot mot all vad vi lärt känna som demokrati, social anständighet och välfärd.