Tidigare publicerade delar av Från tillväxt till utveckling, av Birger Schlaug.Publicering av nya avsnitt sker på SCHLAUG.SE.
1.
Ekonomisk tillväxt har gett oss välfärd och välstånd. Utan ekonomisk tillväxt hade vi inte varit där vi är idag. Det är därför förståeligt att så många, så envetet och så gärna ser ekonomisk tillväxt som ett grundfundament för vår utveckling.

Det är vanligt att ekonomer och politiker hävdar att tillväxten är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Och så hänvisar man till våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom, hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske till och med en sommarstuga.

”Det tråkiga ordet tillväxt står alltså för att bygga för framtiden, för ett materiellt gott och tryggt liv för folkflertalet”, skriver till exempel Klas Eklund i sin bok Ekonomisk tillväxt.

Men man kan förstås vända på det. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Vi kan resa, glädjas åt teknisk utveckling och få uppleva fantastiska förändringar i en takt som bara för någon generations sedan skulle uppfattats som ouppnåbara. Och kanske inte ens önskvärda.

Vi har fått det bättre på många, många sätt. Och människor i andra delar av världen har samma rätt att på liknande sett se sina liv förändras till det bättre. Med goda bostäder, tillgång till mat och utbildning.  Ekonomisk tillväxt, och rimlig fördelning, är ett redskap för detta – eller om man så vill: det blir en följd av människors strävan efter bättre liv.

Som vi kan uppleva det i vardagen är ekonomisk tillväxt således intimt förknippat med bättre liv och utveckling. Vi har fått uppleva det i vår del av världen, många fler har rätt att få uppleva det i andra delar av världen.

Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men jag ser den också som en reellt praktiskt fråga. Är ekonomisk tillväxt en förutsättning för utveckling? Eller är det något som är en förutsättning i vissa skeden av det vi upplever som utveckling i den värld som vi organiserat på det sätt vi de facto har gjort? Har vi idag andra behov än de som ekonomisk tillväxt kan medföra? Är det till och med så att ekonomisk tillväxt i ett visst utvecklingsskede tenderar till att bli oekonomisk – rent av destruktiv för både människa och miljö?

Debatten
I den politiska och ekonomiska debatten utgår nästan alla från att tillväxt är en grundbult, något vi nästan inte kan leva utan, något som är förutsättning för fortsatt utveckling.  Det finns en lagrad tro på evig tillväxt. Att ifrågasätta fortsatt ekonomisk tillväxt är detsamma som att frånsäga sig möjlighet till karriär. Att i en ekonomisk debatt ifrågasätta tillväxten är lika oerhört som om en präst under en predikan skulle ifrågasätta trosbekännelsen.  Inför valet 2010, när två block stod stadigt mot varandra, existerande inte ens antydningar till debatt om tillväxtens gränser, tillväxtens baksidor eller ens om huruvida vi lever bättre liv med en ständigt ökande ekonomisk tillväxt.

Den politiska debatten kan utifrån olika utgångspunkter handla om fördelningen i samhället, maktförskjutningar och allehanda strategier inför framtiden. Men från vänster såväl som från höger utgår man från grundförutsättningen: fortsatt ekonomisk tillväxt. Till och med det gröna partiet talar i termer av tillväxt, liksom delar av miljörörelsen. Även de som mellan skål och vägg är tillväxtkritiska låter i offentliga sammanhang som tillväxtvänner, om än lite bekymrade sådana. Man erkänner att man ser avigsidor av tillväxten, men avigsidorna kan man nog komma tillrätta med.

Vetenskapligt förhållningssätt
Jag menar att vi måste förhålla oss mer vetenskapligt till begreppet tillväxt. Vi får inte utgå från att ständig ekonomisk tillväxt är den enda vägen till fungerande samhällen, goda liv och fortsatt utveckling.  I den naturvetenskapliga världen ingår ständigt ifrågasättande av den kunskap som man sitter inne med. Själva kärnan i vetenskap är ifrågasättande. Det är i fundamentalistisk religion man inte ifrågasätter, det är i sådan man kan slå fast att vår planet skapades av Gud den 23 oktober 4004 år före Jesus födelse trots all evolutionsforskning som visar på något helt annat. Det är i religiösa sammanhang man kan finna människor som anser att svar är bevisade som riktiga om de är formulerade i heliga urkunder.

Jag vill inte vara alltför retorisk – även om det kittlar i fingrarna – men känner  behov av att hävda/konstatera: tron på ekonomisk tillväxt ligger i samma härad.
Vetenskapsmän hävdar på fullt allvar att det är mycket bekymmersamt att söka efter liv i universum eftersom man inte kan veta hur liv kan vara beskaffat på andra planeter. Liv kan nämligen vara något som vi inte ens kan föreställa oss. När vetenskapen kan erkänna att något så grundläggande som liv kan vara något som vi inte ens kan föreställa oss, så borde politiker och ekonomer åtminstone kunna erkänna att god utveckling för individer och samhälle kan ske på annat sätt än genom fortsatt ekonomisk tillväxt.

Det handlar i grunden om att inte låsa sig vid ett linjärt tänkande. Det handlar om att inte se morgondagens utveckling som en linjär fortsättning på gårdagens utveckling.  Vi har blivit ganska duktiga på att inom olika områden se på utveckling på ett mer intelligent sätt.  Men när det gäller synen på just ekonomisk tillväxt ha vi fastnat – de fördömanden som tillväxtkritiker får sig till livs är ofta av den arten att man hänvisar till det som varit. Hade vi inte haft tillväxt hade vi fortfarande levt i grottor, är inte helt ovanligt påstående.

Det är till och med så att vi blundar för en del absurda konsekvenser som är förknippade med jakten på fortsatt ekonomisk och materiell tillväxt.


2.
Ur Nationalencyklopedin: Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder. 

Ekonomisk tillväxt är ett omsättningsmått. Det betecknar en årlig ökning av vår samlade produktion av varor och tjänster.

Redan här skär det sig med mångas missuppfattning om vad tillväxt står för. Jag har mött mängder med människor – inte minst retoriskt sinnade politiker - som hävdat att ”utan tillväxt blir vi fattigare” eller ”utan tillväxt stannar utvecklingen”.
Är tillväxtvännen riktigt retoriskt uppjagad – vilket inte minst kan ske i bloggosfären – så kan det hetta till med utrop som ”vi hamnar i grottorna”.

Men riktigt så enkelt behöver det faktiskt inte vara.  I ordet ”fattig” ligger värderingar – det kan i den ekonomistiska världen ibland kokas ner till att vara mindre rik än någon annan – vi älskar ju att jämföra oss med andra. Det är en del av det sociala spelet. Och bonusbrickorna är oftast sakerna vi omger oss med. Det är så normen ser ut. 

Ibland kan vi vara fattiga fast vi är materiellt rika, hög hastighet genom livet kan upplevas som att leva ett fattigt liv. Vi kan vara socialt, kulturellt och, om ni så vill, andligt fattiga trots ett liv i materiell rikedom.  

Det var lättare förr, när nästan alla hade en gemensam definition av begreppet fattig: dålig bostad, hunger, inte pengar till barnens skola… Precis allt det som våra föräldrar och morföräldrar tampats med i Sverige.  Det var en envis kamp som gett oss den goda grund, inte minst materiellt god grund, som vi nu kan ta avstamp från för att gå vidare. Den envisa kampen gick hand i hand med ekonomisk tillväxt.  Frågan är om det är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg på utvecklingstrappan eller om vi befinner oss i  skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga.


Utan tillväxt stannar utvecklingen
Utan tillväxt stannar utvecklingen, hävdas det ofta. Det vill säga utan snabbare och bredare ström genom samhället av varor och tjänster, så stannar utvecklingen. Jag anser att en sådan ståndpunkt gränsar till det djupt antiintellektuella.

I åtskilliga materiellt fattiga länder kan det naturligtvis beskrivas på det enkla sättet - utan tillväxt stannar utvecklingen - precis som det kunnat göras i vårt land under många decennier. Men vad som är utveckling – i dess goda betydelse - i ett redan materiellt rikt land kan onekligen diskuteras.  Och bör diskuteras. Är det utveckling att konsumera fler alltmer kortlivade varor? Är det utveckling att pendla längre och längre avstånd? Är det utveckling att få mindre tid i vardagen för sina barn? Är det utveckling att ha som målsättning att skapa jobb?

Javisst är det en utveckling i någon sorts betydelse. Något utvecklas ju.  Men frågan är i vilken riktning. Frågan är om det är en god utveckling, en önskvärd utveckling eller bara en linjär fortsättning på det som varit. Frågan är om just "ekonomisk utveckling", i dess vanligen förekommande mening, verkligen är det optimala utvecklingssceneriet.  Frågan är om det istället inte gäller att finna någon sorts balans mellan sociala, kulturella och ekonomiska värden.

Vi behöver förresten inte ens rent penningekonomiskt bli fattigare i år än vi var förra året om ekonomin ”bara” skulle vara lika stor i år som förra året – inte om vi är lika många som delar på den tillgängliga ekonomiska volymen. Trots att det i sådana fall skulle råda så kallad nolltillväxt.  Och trots att konsumtionen kanske inte heller skulle öka. Men det vore falskt att förneka att det skulle uppstå både störningar och problem i längden - vi har ju byggt upp system, strukturer och normer som bygger på en organisering av samhället som är djupt förknippad med den tillväxt vi levt med under så många år.

Det finns dock skäl att i all ödmjukhet anta att det är mycket få människor i vårt land som skulle hävda att vi var fattiga på 80-talet – men det må vara en annan fråga.  Jag är inte heller så övertygad om att det skulle råda brist på skor, kläder och möbler i våra hem om ekonomin stannade av ett ögonblick. 

Att tala om tillväxt är problematiskt. För det är inte säkert att alla har klart för sig på vilka matematiska grunder begreppet ekonomisk tillväxt vilar.  ”Det är klart vi ska ha tillväxt”, är en vanlig reaktion från ryggmärgen. För de flesta är tillväxt i vardagslivet nämligen en fråga om att något växer på ett fysiskt eller kanske linjärt sätt. Barnet växer. Tomatplantorna växer.   Men hade barnet växt enligt principerna för ekonomisk tillväxt då hade vi varit starkt oroade.  Och hade tomatplantan växt enligt samma princip hade växthuset sprängts innan sommaren var över.

Jag kan, när jag hör debatten om tillväxt, få för mig att kritiken av hur skolan misslyckats med att förmedla kunskaper i matematik är fullt berättigad.  Och politiker och ekonomer utnyttjar gärna dessa brister för att inte komplicera tillvaron. Dessutom är det så att hjärnan har en fäbless för att sortera in både begrepp och föreställningar i enkla fack av vi eller dom, gott eller ont och rätt eller fel. Och att vi tror på ekonomisk  tillväxt är, enligt rådande norm, gott och rätt

Att bryta mönster, tänka nytt är besvärligt. Jag vet, så många gånger jag velat behålla uppfattningar av rent nostalgiska skäl…  

Den bistra matematiken
Vad finns det då för grundvarianter av tillväxt? Jo, man brukar tala om fysisk (biologisk) tillväxt, linjär tillväxt och exponentiell tillväxt.  Det är den sistnämnda som utgör modell för hur vi beräknar ekonomisk tillväxt. Vad skiljer då dessa varianter åt?

Fysiskt, eller biologiskt, tillväxt innebär att växa på det sätt som människor, djur och växter gör. Vi växer fort under den första delen av våra liv, sedan saktar vi ner och vid dryga 20 år så stannar människans fysiska tillväxt. Men bara den fysiska. Ur ett annat perspektiv växer vi betydligt längre då vi utvecklas socialt, kulturellt och intellektuellt. 

Det linjära sättet att växa kan innebära att till exempel produktionen av pappersmassa ökar med 2000 ton per år. Sker detta i tio år så är det en reell ökning, men i nyhetsflödet kommer det troligen beskrivas som att tillväxten minskar eftersom den procentuella ökningstakten är mindre i slutet av tidsperioden än i början.  

Exponentiell tillväxt innebär att om ekonomin växer med 3 % per år så har tillväxten efter tio år inte varit 30 % utan närmare 34 %, eftersom nästa års tillväxt är lite större än året före. Den reella volymen i tillväxten blir alltså större och större för varje år som går. Vilket kanske kan uppfattas som harmlöst för den som inte älskar matematik. Gör man det så blir man bekymrad. Av rena överlevnadsinstinkter.

När ekonomijournalisterna jublar över att vi har 4 procents tillväxt så kan det låta fullt rimligt även om man ser det i ett längre perspektiv. I många länder är det också fullt rimligt - och mycket önskvärt även för en tillväxtkritiker. Materiellt fattiga länder behöver tillväxt. Det måste sägas gång på gång. Och det kommer, som jag ska ta upp senare, att få konsekvenser för oss som lever i den rika delen av världen. Vi måste nämligen släppa vår fastnaglade uppfattning om att ju mer överflöd vi har på bordet, ju fler smulor ramlar ner till de fattiga. Den tesen medför nämligen konsekvenser som är problematiska.

När ekonomijournalisten jublar över att vi har 4 procents tillväxt - för att inte tala om hur stolt finansministern är - ska man veta att 4 procents tillväxt i sin förlängning innebär en fördubblad ekonomisk volym på 18 år. En fyrdubblad på 36 år. En åttadubblad på 54 år. Efter 90 år är den  32 gånger större och efter 504 år 268 435 456 gånger större.

Det är detta som utgör exponentiell tillväxt.  Det är detta som den ekonomiska tillväxtens vänner på fullt allvar anser är önskvärt, nödvändigt och möjligt.

Om de slår upp Nationalencyklopedin så kommer de att finna följande text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.” 


3.
”Det är lika fånigt påstå att ”grön tillväxt” ger ekonomisk tillväxt som att säga att svartmålade vitvaror, istället för vitmålade, skulle leda till ekonomisk tillväxt.” 
  
Tillväxt är ett bekymmersamt begrepp eftersom dess innebörd kan tolkas på så många olika sätt. Vi vill ha tillväxt av mycket som är gott. Många menar att vindkraft, solkraft, elbilar och ekologisk odling är sådant som skall växa. Man säger sig vilja ha tillväxt inom dessa områden. Man talar om ”grön tillväxt”. Och ger gärna intryck av att denna ”gröna tillväxt” med automatik också leder till ekonomisk tillväxt.  

Men så är det naturligtvis inte. Ekonomisk tillväxt innebär ju att värdet av färdiga varor och tjänster är högre än förra året, att den ekonomiska volymen är större.  Att det som råkar vara grönt växer innebär ju bara att en liten del av ekonomin växer.

När vind- och solkraft växer på oljans bekostnad är det inte detsamma som att ekonomin växer.  Att elbilar blir fler på bensinbilarnas bekostnad leder inte automatiskt till större volym på den totala ekonomin.  Att ekologisk odling breder ut sig på det konventionella jordbrukets bekostnad betyder bara exakt vad just det innebär - nämligen att fler, som tidigare odlat med kemikalier och handelsgödsel, nu börjat odla ekologisk.

Det är nästan lika fånigt att säga ”grön tillväxt” är det samma som ekonomisk tillväxt som att säga att svartmålade vitvaror, istället för vitmålade, innebär att ekonomin blir större.

Snabbare flöden
För att ekonomisk tillväxt skall uppstå måste alltså ekonomins volym vara större än året innan.  Och året därpå ytterligare större.  Konsumtionen måste hela tiden öka.  Flödet i ekonomin måste bli snabbare och bredare.

När nationalekonomer och politiker talar om ekonomisk tillväxt menar de att ett lands bruttonationalprodukt  (BNP) växer. Officiellt definieras BNP med "värdet av alla de varor och tjänster som produceras inom landet under en viss tidsperiod". BNP är kan således ses som måttet på penningekonomisk aktivitet i ett land och ger ett officiellt värde på färdiga varor och tjänster som strömmat genom landet.  De kan ha brukats, förbrukats eller missbrukats. Skit samma. 

Retoriskt utsmyckat kan man uttrycka det så här: Det är omsättningen på antalet toppar och filsingar som räknas, ju kortare livslängd ju bättre. För i den ekonomistiska logiken handlar inte värden i första hand om reella varaktiga värden, utan desto mer om flödet av varor och tjänster genom samhället. Köp slit och släng hette det förr i tiden – det fanns till och med en air av modernitet över den parollen. Idag är receptet ”köp och släng gärna fortast möjligt”.  

Många hävdar att tillväxten alltmer sker inom tjänstesektorn och att vi därmed skulle komma ur sambandet mellan ökade penningekonomiska volymer och negativ miljö- och klimatpåverkan.  Jag ska återkomma till det, men kan redan nu tala om att den frikopplingen faktiskt inte existerar på det sätt man vill göra gällande.

Tillväxt sedan 1889
Begreppet tillväxt är bekymmersamt. I valrörelsen 2010 gick socialdemokraterna ut med budskapet Tillväxt sedan 1889. Några dagar före valet träffade jag en valarbetare som delade ut lappar med just den parollen. Jag frågade honom, där han stod framför valstugan, om han visste hur många valstugor hans parti haft om man 1889 börjat med tio stycken valstugor i hela landet och sedan ökat med tio valstugor varje år. Jodå, drygt tusen valstugor hade man haft. Inte så illa, kom vi överens om. 

Sedan frågade jag honom vad det skulle innebära om man istället ökat antalet valstugor med försiktiga 10 procent varje år. Det vill säga om tillväxten var 10 procent. Flera tusen, trodde mannen. Kanske rent av uppåt tiotusen eller så, gissade han medan han delade ut sina papper om tillväxt sedan 1889. 

Jag berättade för honom att det skulle varit fler än några tusen, ja, till och med över en  miljon valstugor. Varenda människa som bor i Sverige skulle kunna rymmas i era valstugor, påpekade jag lite ironiskt.

Hur räknar du då, frågade valarbetaren medan han fortsatte att dela ut sina papper om den eviga tillväxten...

Politiker som svänger sig med begreppet tillväxt är ofta usla på matte. Och det här med exponentiell tillväxt är besvärligt att förstå. Lagom till valet 2030 skulle förresten varenda individ boende i Sverige kunnat ha en alldeles egen valstuga av märket S. 

Det är just på detta sätt ekonomisk tillväxt beräknas.  Och - helt i linje med Nationalencyklopedins flegmatiska notering om den exponentiella tillväxtens omöjlighet - skulle inom skrämmande kort tid inte bara Sveriges städer utan också jordbruksmark, skogsmark, fjäll och skärgårdar vara totalt övertäckta med socialdemokratiska valstugor.  En mardröm av många skäl, kan man tycka.


Den ogripbara exponentiella tillväxten
Fysisk tillväxt är lätt att förstå innebörden av. Vi har alla sett barn växa. Och tomatplantor. Full fart i början och sedan avtar växten för att förvandlas till annan utveckling. Linjär tillväxt är också lätt att förstå: man kan lägga på samma summa gång efter gång. Men hur kan man tydliggöra skillnaden mellan linjär och exponentiell tillväxt?

Kanske följande fråga om IPv6 kan underlätta… IPv6 är det nya systemet för att tillhandahålla IP-adresser till datorer, det vill säga det ”telefonnummer” som datorer har. (Att man ska sjösätta ett nytt system beror på att antalet ”personnummer” inte räcker till i det gamla systemet, vi har helt enkelt skaffat för många datorer). Utifrån detta ställde en datanörd följande fråga till mig: Om varje människa på jorden skaffar en ny dator varje sekund – vilket är detsamma som linjär tillväxt - och kopplar upp den mot Internet, hur lång tid tar det då innan alla IP-adresser  i den nya standarden  tar slut?

Svar: Det skulle ta cirka 200 000 000 000 000 000 000 år, meddelade datanörden glatt. (Totalt klarar det nya standarden hysteriska 340 282 366 920 938 463 463 374 607 431 768 211 456 adresser.)

Om vi nu istället tänker oss att vi uppfinner en dator som först kopplar upp sig mot Internet och sedan varje dag bygger en exakt kopia av sig själv som också kopplar upp sig till Internet och därefter varje dag bygger en ny dator som kopplat upp sig osv… Då tar det bara fyra månader innan alla IP-adresser är slut. Som en följd av att tillväxten är exponentiell. Kanske kan detta förklara den principiella skillnaden mellan den vardagliga tillväxt vi upplever och den ekonomiska tillväxt som politiker strävar efter. (Är det någon som vill kontrollräkna så vore det kanon, att bara blint lita till datanördar, även om de är vänner, kan ju vara farligt i den här debatten...).

Man behöver inte vara datanörd för att komma på bra exempel. Det finns många riktigt klassiska exempel på det orimliga i exponentiell tillväxt. Det kanske äldsta, och mest uttjatade, är väl berättelsen om den persiske kejsaren som var så lycklig över sitt nya fina schackspel att han lovade tillverkaren att uppfylla vilken önskan som helst.  Önskan blev mycket besynnerlig, tyckte kejsaren då han fick höra den: Mannen som tillverkat schackspelet hade en så anspråkslös önskan, bara ett sädeskorn på schackspelets första ruta och dubbelt så många på den andra rutan, och sedan dubbelt upp för varje ruta.

Kejsaren förstod så småningom att han var dålig på matematik.  Till den 64:e och sista rutan räckte nämligen inte landets skörd till, inte ens hela planetens skörd skulle räcka. En sifferbitare beräknade för några år sedan att det skulle krävas fyrahundra gånger större skörd än vad som det året blev planetens samlade spannmålsproduktion.

En annan, om än inte lika klassisk, berättelse om innebörden av exponentiell tillväxt är den om pennyn som investerades vid vår tideräknings början till 4 procents ränta, det vill säga investeringen skulle ha en tillväxt på 4 procent per år. I mitten på 1750-talet hade man kunnat köpa en guldklimp som vägde lika mycket som vår planet.  Och 1990 skulle man kunnat ha köpa 12 246 sådana guldklimpar. 

Men egentligen är ju det här bara lek med siffror. Och man kan inte utifrån lek med siffror kräva förändring av ett synsätt som blivit en dominerande norm, en del av vår kultur.  Det vore ju lika oförsvarligt som att hävda att fortsatt ekonomisk tillväxt är lösningen på våra problem.


4.
”För att förstärka tron på det omöjliga tittar man bakåt och konstaterar, med erfarenheten som grund, att tillväxten de facto har gett oss så mycket gott.”  

Utan ekonomisk tillväxt går det åt helvete.  Det är budskapet vi får höra i nästan alla sammanhang. Det hävdas så ofta att det har blivit en naturlig del av den världsbild vi har. Trots att evig exponentiell tillväxt är en orimlighet i längden. 

Att förändra en bild av verkligheten, eller en bild av vad som är möjligt, är aldrig lätt innan det plötsligt bara inträffar.  Vi lever alla med förställningar och fördomar. Rädslor och förnekanden. Det är en del av att vara människa. På gott och ont. Förmodligen har evolutionen ”ansett” att det varit något gott, något som främjat överlevnad.  Hjärnan fungerar som den gör, vill spara energi och tycker att det kan vara rationellt att sortera, rangordna och värna fördomar och föreställningar. 

Det lär vara en överlevnadsstrategi att ibland förneka känslor, även om det inte borde vara det i den bästa av världar. Men förnekelse är inte bara något som rör vårt känsloliv. Förnekelsens tillfälliga sötma lever även inom vetenskapen. God vetenskap söker visserligen alltid någon sorts sanning och är alltid öppen för att pröva tidigare ställningstagande eller rent av att söka till synes omöjliga lösningar. Upptäckten av grafén, som gav nobelpris 2010, är exempel på något som bryter mot det vi känner som vardagligt förnuft. Det bröt förresten också mot fundament i vad de flesta av oss – även forskare - trodde ens var möjligt.

Thomas Kuhns paradigmskifte
 Det finns drag inom den vetenskapliga världen som medför att man genom att acceptera modeller för hur världen fungerar också tenderar att förneka sådant som kränker den invanda modellen. Om inte annat så på grund av den ena eller andra varianten av politisk eller ekonomisk styrning.  Även vetenskapen är en del av sin omgivning. Denna omgivning kan vara religiöst, humanistiskt eller till exempel ekonomistiskt betingad. Alla samhällen lever med sin världsbild, sin modell av verkligheten.

Om allt fler fakta börjar bli besvärande för att upprätthålla trovärdigheten i den dominerande modellen så växer så småningom en ny fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm växer fram. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan uppmanas, eller uppmuntras, den vetenskapliga sfären att studera och granska detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Uppmaningar kan komma från den politiska sfären och uppmuntran från den ekonomiska sfären. Och över alltihop ligger den nya dominerande normbildningen, vilken må vara ekonomisk, politiskt eller religiös. Man är utsatt för grupptryck.

Att byta verklighetsbild kan ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska modellen att ersätta den ptolemaiska, och långt in på 1700-talet arbetade åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte existerade.  För att inte tala om hur länge läkare vägrade att acceptera glasögon som medel att förbättra synförmågan – man lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt, något nästan ogudaktigt. Men i botten låg självbevarelsedrift och egenintresse.  Man vill hel enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika former av ögondroppar.

Dolda bilder
Den starkaste normen i vår tid är onekligen tillväxtnormen. Den uppfattas som stående över alla andra normer.  Den omfattas av både höger och vänster, grönt och grått, rött och blått.

Tillväxtmodellen behandlas och respekteras som om den utgör någon form av naturlag för hur samhällen i utveckling fungerar. Sådant oroar mig. Man förnekar inte bara sådant som är djupt bekymmersamt - kopplingen mellan tillväxt och förbrukning av naturresurser, miljö och klimat - utan man vägrar ens att se rena rama orimligheter. Kritiker möts av den klassiska kedjan som kommit att kallas Fyra F: Förlöjliga, förtala, förneka och förhala.

Förnekelsens kraft visas kanske bäst av att nya världsbilder som växer fram inte ens behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattar gammal kunskap på ett nytt sätt. Ett sätt att beskriva detta kan vara hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också: en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett det begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.  

Ofta påpekade exempel på detta är hur vi under åren sett på skillnaden mellan djur och människa. Jag fick lära mig i skolan att det som skiljde djur från människa var att människor kan använda redskap. Sedan dess har forskare sett mycket som man inte sett tidigare, trots att man haft det framför ögonen.  En av de senaste ridåerna som fallit är när man plötsligt sett att även djur kan känna empati, vilket man naturligtvis hade kunnat konstatera för länge sedan om man bara tittat noga efter sådant man inte sökt att finna.  Nämligen efter något som låg utanför den världsbild vi levt med, och där människan satts i centrum på samma sätt som en gång Jorden satts i centrum av universum.  

Kritiken av tillväxtmodellen har pågått länge, i olika smala stråk av underströmmar, från både vänster och höger. Till slut kommer modellen att rämna, eftersom den, i enlighet med den exponentiella tillväxtens inneboende logik, är en omöjlighet.  Frågan är bara i vilket skick planeten och dess livsformer då är i.


5.
”Vi är inbakade en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv.”

Idag dominerar en världsbild intimt förknippad med tillväxt. När det organiserade Sverige, för att ta ett geografiskt närstående exempel, i form av fackföreningar, näringsliv, nationalekonomer och politiker i stabil förening ser bilden av samhället så ser man tillväxt skrivet på allt som pekar framåt. 

Man ser system, strukturer och normer som är starkt förknippat med, eller rent av byggt på, ekonomisk tillväxt.  Man ser inte de dolda bilder som pekar på andra lösningar, andra vägar till utveckling. Det handlar om en sorts förnekelse. I det här fallet förnekar man att ekonomisk tillväxt faktiskt i det långa loppet är en orimlighet. Och att det långt innan det blir en orimlighet blir en dumhet. Den ekonomiska tillväxten blir oekonomisk och slår över till destruktivitet.

För att förstärka tron på det omöjliga tittar man bakåt och konstaterar, med erfarenheten som grund, att tillväxten de facto har gett oss så mycket gott.  Men också där finns dolda bilder, bilder som också visar att det var människors kamp för en bättre tillvaro som skapade tillväxten.  

Och det är just den frågan vi bör ställa: Vad är en bättre tillvaro? Och är det möjligen så att vi har fastnad i en norm som, om inte förblindar oss, åtminstone försvagar synen högst avsevärt. Kanske handlar det också om missriktad självbevarelsedrift.


Den mätande och rangordnande människan
Självbevarelsedrift spökar i alla möjliga sammanhang. Såväl på det individuella som kollektiva planet. Ögonläkare motsatte sig glasögon för att kunna fortsätta att sälja ögondroppar.  Man drog till med argument om att det var ogudaktigt att ersätta ögondropparna med linser. Det fanns kärnkraftsmotståndare på 1980-talet som var ovilliga att ta till sig den forskning om klimatet som de facto redan då fanns tillgänglig. Klimataspekten krånglade till en del argument för en snabb avveckling av atomkraften, särskilt om man ville upprätthålla tillväxten eftersom denna var – och ännu är – intimt förknippad med ökande energiomsättning. 

Den självbevarelsedrift – eller åtminstone självbild - som byggs in i de normer som styr hur vi ser på världen är förstås extra svår att värja sig från. Historiskt finns många exempel på detta. Under långa tider har vi i vår del av världen behärskats av den vita mannens normsystem.  Europén har varit centrum och normgivande för hur vi sett på omvärlden och Den andre.  Utifrån detta har vi betraktat världen ur ett hierarkiskt perspektiv, vi har rangordnat på det sätt som Aristoteles lade grunden till efter inspiration av sin läromästare Platon: det om stod lägre var till för det som stod högre. Och näst efter Gud har den vite mannen stått. 

Det kanske till och med är så att människan är en klassificerande och rangordnande art. Om vi till detta lägger att vi, med hjälp av Newtons läror, fått för oss att vi skall kunna mäta allting så kan vi kanske få en förklaring till att arten människa så lätt lockas att klättra på sociala stegar med hjälp av sitt sätt att konsumera.  Eftersom konsumtion är en motor i tillväxtsamhället så uppmuntras och premieras naturligtvis detta beteende. 

I detta ligger inte bara någon sorts social tragik utan tyvärr också ett hot mot möjligheterna att långsiktigt leva goda liv på vår planet. 

Eftersom vi byggt upp våra samhällen på så sätt att allt det goda vi vunnit gått hand i hand med ekonomisk tillväxt så har vi fastnat i system och strukturer som till stor del är beroende av just tillväxt. Självbevarelsedriften gör oss lika förlamande som ögonläkarna en gång var.  Det är nämligen svårt att bryta mönster, svårt att komma ur system. 

Första steget är kanske att inse att utveckling i ett redan materiellt rikt land inte behöver vara samma sak som ekonomisk tillväxt – vilket kan vara en tröst med tanke på att, med Nationalencyklopedins ord, ekonomiskt tillväxt är omöjligt i längden. Det andra steget kan vara att förstå att vi är påverkade av de normer som styr vårt tänkande, vårt handlande och vårt sätt att se på våra liv. Normer kan förstärkas och påverkas, det är inget av naturen givet.


Makten över normerna
Man brukar säga att det finns tre sorters maktutövning: den tvingande, den belönande och det betingande.
 
Tvingande maktutövning är ofta rå men tydlig. Det kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade man med Gulag och i fascismens Chile hotade man med förflyttning till Estadio Nacional. I demokratier kan tvingande maktutövning innebära hot om fängelse för den som vägrar inställa sig för krigstjänstgöring i enlighet med demokratiskt fattade lagar – eller hot om stränga straff för den som vägrar betala den skatt man i samhällets namn beslutat införa. Tvingande maktutövning finns i alla samhällen. I olika grader. Och på gott och ont.

Belönande maktutövning är en trevligare variant, den som utsätts för maktutövning får i alla fall betalt för det. Man kan få bra betalt för att göra något som går emot ens egen övertygelse eller för att göra något som man vet är olagligt.  Man kan få möjlighet att behålla sin plats i den sociala hierarkin, eller till och med ta steg uppåt i hierarkin.  Man kan förstås också få betalt i formell tillgång till sociala strukturer och nätverk med hög status. Om inte annat kan man bli landshövding om man håller käft om sådant som bryter mot den politiska normen. Och man kan få en extra dusör om man gräver ner gifttunnor natten till påskdagen.

Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa eller förstärka normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa kyrkor har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om vad som skall uppfattas som gott och ont – ibland i kombination med både tvingande och belönande maktutövning.  Stater som domineras av ideologier skapar normer över vad som är rätt och fel. Vi kan se det i allt från konfucianismen till Mao Tse Tung, från Tibet till Sovjetimperiet.  Ingen stat, ingen ideologi, inget samhälle är fritt från denna betingande maktutövning. Problemet är att när man lever mitt i en skapad norm förstår man kanske inte att man lever i den.  Man lever med en livsstil som känns som den naturliga. Andra, som lever i en annan norm, uppfattas som avvikande, konstiga eller rent av onaturliga.

Den norm vi lever i just nu, i detta tidevarv i vår del av världen, kan vi kalla tillväxt- och konsumtionsnormen. Aldrig har så stora ekonomiska och administrativa resurser satts in för att upprätthålla denna norm. Bara i Sverige handlar det om insatser på mer än 40 miljarder kronor årligen för att bevara och stärka konsumtionsnormen.  De dryga 40 miljarderna är ungefär vad den livsstilspropaganda kostar som gör att vi konsumerar allt mer, att vi alltid känner sug efter nya saker, att vi aldrig får vila i förnöjsamhet, att vi stegvis upplever konsumtion som en av de mest centrala delarna i våra liv. Normen är i sig påtvingande, men upplevs som befriande därför att den känns som naturlig. Men den är inte mer naturlig än att den måste påtvingas genom ohyggligt insatser av propaganda.

Eftersom konsumtionen är drivande för att hålla igång tillväxtsamhället så kan man säga att vi lever mitt i en tillväxt- och konsumtionsnorm som upprätthålls genom betingande maktutövning i form av den livsstilpropaganda som det samlade reklambudskapet faktiskt utgör.

Det behöver inte ligga någon värdering i detta. Men det är respektlöst att inte inse hur det förhåller sig. Det är förvillande att låtsas som att vi inte är påverkade, som om vi lever våra liv utifrån hur vi  med automatik vill leva dem även om vi inte levt under påverkan.

Normen är köpandets och ägandets. Inte levandets och varandets. Detta påverkar givetvis vårt sätt att prioritera, att se på våra liv och på vad som är viktigt. Vi är inbakade i en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer, för att vi skall kunna arbeta för att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt hjul där vi reduceras till att vara kuggar. 

Men så var det faktiskt aldrig meningen att det skulle bli.


6.
När klimatskeptikerna hävdar att klimatfrågan är ett politiskt projekt, och inte ett vetenskapligt, är man dåligt underrättad.

Jag har försökt beskriva att den dominerande synen på behovet och möjligheten av ständig ekonomisk tillväxt kan ha flera förklaringar: vi har goda erfarenheter historiskt när vi gått från ett fattigt till ett rikt samhälle, vi tänker linjärt i så måtto att vi tror att morgondagen är någon sorts upprepning av gårdagen och vi förnekar den mest uppenbara omöjligheten med exponentiell tillväxt.

Till detta kommer så det faktum att vi lever i en norm som hålls vid liv av den betingande maktutövning som den yppiga, och ständigt mer aggressiva, livsstilspropagandan utgör.  Vi har svårt att tänka oss ut ur den bur där vi lever.

I boken Väckarklocka, som kom ut 1941, beskrev Elin Wägner, som var den andra kvinnan i Svenska Akademien, på ett bra sätt vad det handlar om. Hon skrev: ”En fågel skyddar sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför vet den ingenting.”

Jag är övertygad om att vi på liknande sätt skyddar den bur vi lärt oss att leva i, det vill säga: vi skyddar den norm vi lever i. Vi vet inte om någon annan uppehållsort. Vi är rädda för att bryta med tillväxtsamhället, så rädda att vi själva stänger oss inne utan att ens våga utreda möjligheten av en annan utvecklingsmodell där fri tid, kultur och social närvaro ges större utrymme på bekostnad av jakten på den eviga materiella och ekonomiska tillväxten.

Vi är så inlåsta att så många, så intensivt, så panikartat, på fullt allvar tror att det är genom ökad konsumtion vi kan rädda miljön.


Hotet bakom peak-oil
De flesta nya publikationer som på ett kritiskt sätt behandlar tillväxtfrågan tar numera ansats i  just klimatfrågan. Man beskriver sambandet mellan ekonomisk tillväxt och tillgången till billiga fossila bränslen. Det sambandet är uppenbart.  Och det är rimligt att göra kopplingen.  Men jag anser att tillväxtfrågan står på egna ben. Oavsett den globala uppvärmningen bör tillväxtmyten granskas, analyseras och bedömas.

Visst är det är rimligt att tillväxtkritiker t ex pekar på peak oil, det vill säga att toppen på kurvan för oljeutvinning är nådd, och vad detta kan få för konsekvenser för tillväxten. Genom minskad tillgång på olja saknas smörjmedlet för fortsatt tillväxt på det sätt vi lärt känna.

Jag tillhör själv dem som gärna deltar i den debatten. Men man skall också ha klart för sig att den globala uppvärmningen kan blottlägga nya enorma oljetillgångar under smältande isar och att för miljön förödande utvinning ur oljesand kan bli allt mer attraktiv ur ett kortsiktigt ekonomiskt tillväxtperspektiv – till det skall man lägga att koltillgången är förskräckande stor. 

Problemet är således inte att det finns för lite fossila bränslen, problemen är att det finns för mycket, vilket frestar världens politiker att blunda för riskerna för dramatiska klimatförändringar.  Business as usual, kan vara ett bekvämt sätt att överleva en mandatperiod till i ett samhälle som lever under tillväxtdoktrinen.

Kunskapen om klimathotet är viktig, för att inte säga avgörande för hur livet skall utvecklas på vår planet. Men vi som är engagerade i frågan, vi som är övertygade om hotets bärkraft bör ändå vara öppna för kritik.


Ge klimatskeptikerna offentliga medel
Klimatfrågan är vetenskapligt väl underbyggd, men utifrån denna väl underbyggda vetenskapliga plattform har också en norm växt fram för hur den som vill uppfattas som medveten och ansvarstagande skall ställa sig. Jag är själv en del av denna klimatnor. Konstigt vore annat, redan 1986 höll jag min första presskonferens – i egenskap av språkrör för ett parti som ännu inte kommit in i riksdagen – om klimatfrågan.  Ingen kom. Försöket upprepades. En kom. Det var Mats Svegfors. 

Redan i mitten av 80-talet fanns det klar vetenskaplig grund för att politiker borde vaknat och påbörjat utmarschen ur fossilsamhället. Det stora problemet för tillväxtens vänner var att en sådan vandring bort från olja, kol och fossilgas allvarligt skulle hotat tillväxten. Det mesta i tillväxtsamhället är nämligen beroende av just fossila bränslen. 

Det tog tyvärr lång tid innan den politiska sfären vaknade så pass att man allmänt började tala om global uppvärmning, eller som det hette tidigare: växthuseffekten.  När klimatskeptikerna nu hävdar att klimatfrågan är ett politiskt projekt, och inte ett vetenskapligt, är man således dåligt underrättad.  Vetenskapssamhället har knackat på politikernas dörr i årtionden.

För mig personligen har det, trots mitt eget engagemang i frågan, varit självklart att de så kallade klimatskeptikerna skall få offentliga pengar för att arbeta med sina teser för att så öppet och helhetsmässigt som möjligt kunna pröva majoritetens uppfattning. Som djupt oroad för klimatfrågan, och som övertygad om att den överväldigande majoriteten av forskarna har rätt, vill jag att min uppfattning, och det som den baseras på, skall prövas och kritiskt granskas.  Det är det enda rimliga förhållningssättet. 

Jag anser att det är lika rimligt att de som ihärdigt påstår att fortsatt ekonomisk tillväxt är önskvärt, rimligt och möjligt intar en liknande hållning. Det kan ju vara så att bilden av tillväxtens härlighet också kan finnas en dold bild som bryter mot den så helt dominerande normen. Och hittar man den dolda bilden bör det leda till frågan: Vad gör vi nu? Men istället ägnar man sig åt magiska sätt att räkna.


Det magiska knepet att räkna
Det förekommer en del märkliga, för att inte säga sovjetiserade, inslag i debatten om tillväxt och klimatproblematik. I de flesta beräkningar man redovisar blir slutsatsen att tillväxten har frikopplats från såväl stigande miljöbelastning som klimatpåverkan. Och dessa beräkningar är alldeles sanna. Om man räknar på ett mycket enfaldigt sätt. Nämligen på så sätt att man flyttar över ansvarsbördan för miljö- och klimatbelastning från de som konsumerar till de som producerar. Det innebär att när vi väljer att importera våra varor istället för att producera dem inom landet så minskar våra utsläpp. Allt medan tillväxten får sig en skjuts  uppåt genom just konsumtionsökningen av importerade varor.

Vi vill alltså inte veta vad vår konsumtion ger för ekologiska fotavtryck, utan lägger bördan på den som tillfredsställer våra konsumtionsbegär. Detta kan tyckas märkligt i en tid när politiker ständigt talar om  just konsumentens ansvar så fort krav kommer på lagstiftning eller annan reglering. Det kan tyckas än märkligare när man betänker att en grupp som inte producerar någonting utan enbart ägnar sig åt att  konsumera varor med denna logik skulle betraktas som fullständigt miljö- och klimatneutrala.

Detta är naturligtvis ett lönsamt sätt att räkna för många  av oss i den materiellt rika delen av världen. Vi frånsäger oss vårt ansvar i takt med att vi blivit så välmående att vi inte längre vill befatta oss med  varuproduktion.

Lika lite som man kan frikoppla tillväxten från negativ miljö- och klimatpåverkan kan vi frikoppla vår egen konsumtion från de globala sammanhangen. Varje kvadratmeter av jordens yta som vi  nyttjar/lägger beslag på genom vår konsumtion av t ex bomull blir en kvadratmeter mindre för andra människor och djur.


Dubbelt så illa som vi vill se
Vad handlar det då om i konkreta siffror? Ja, en vanligt förekommande siffra är att vi släpper ut drygt 5 ton koldioxid årligen per capita i Sverige. Vi har minskat våra utsläpp med över 10 procent sedan 1990. Räknar vi däremot utifrån vår konsumtion så handlar det snarare om cirka 9 ton per person (enligt Naturvårdsverkets rapport år 2010 uppgår utsläppen till cirka 10 ton).  Och vad värre: de utsläpp vi ger upphov till i andra länder ökar - bland annat beroende på att vi konsumerar fler konsumtionsvaror i allt snabbare takt och att vi importerar större andel av våra livsmedel.

Siffrorna är så pinsamma att olika etablissemang vill förhindra att de sprids och analyseras. Istället hänvisar man glatt till att sambandet BNP och klimat- och miljöpåverkan upphört. Beviset sägs finns i att utsläppen av klimatgaser i Sverige minskat sedan 1990, trots att BNP ökat. Ser vi till att lägga ner det svenska jordbruket helt och hållet så blir siffrorna med denna logik ännu bättre...

Den bistra verkligheten innebär att när vi dubblerar våra utgifter för konsumtion så stiger energianvändningen med cirka 80 procent. I stort sett varje krona vi använder för att handla innebär att det någonstans i världen har gett upphov till utsläpp av koldioxid. Varje tusenlapp vi spenderar ger upphov till drygt 50 kilo koldioxid - ökar vi på konsumtionen med ytterligare en tusenlapp leder det till ytterligare 40 kilo utsläpp av koldioxid, Det är således svårt att bli rikare utan att också påverka miljön negativt. Och detta trots teknikens fantastiska landvinningar!

Inte ens när vi vill väl, som t ex investerar i solfångare till våra tak, är det problemfritt. Vi sparar pengar på investeringen. Frågan är vad vi använder dessa pengar till. Biff några gånger extra per månad? En extra resa till Thailand? Konsumtion av fler nya eko-kläder av bomull...?

Problematiken är enkelt uttryckt: 1) vi har bråttom om vi skall förhindra en klimatförändring som riskerar att bli oerhört påfrestande för såväl planetens ekosystem som för det globala samhället, 2) teknikens framgångar räcker inte till för att balansera den ökande konsumtionen, 3) vi blir allt fler människor på jorden som har rätt att bli bedömda med samma måttstock som vi bedömer oss själva i vårt land, 4) över 80 procent av det globala samhällets energi kommer från fossila bränslen, 5) användningen av fossila bränslen ökar år från år och kommer att göra så många år framåt.

Man kan således inte hantera siffrorna så lättvindig som tillväxtens vänner gör. Många gör det förvisso medvetet, men jag är övertygad av att andra inte sett hur det ligger till. Det förekommer i klimatsamtalet påståenden, som trots de ovanstående, hävdar att världen, med i stort sätt bara ny teknik, skulle kunna minska koldioxidutsläppen med 80 procent fram till 2050. Detta är, med förlov sagt, naivt och direkt vilseledande.

Den ekonomiska tillväxten utgör, hur man än vänder och vrider på det, i sig ett klimathot. Menar vi allvar med alla människors lika värde så får vi börja maka på oss, ge klimatutrymme åt de som behöver både mer mat och ökad materiell välfärd. Vi behöver tänka nytt, tänka utanför den där buren som Elin Wägner skrev om.



7.
Vi är irrationella därför att vi förmås leva i en livslögn som bottnar i att begreppet ekonomi reduceras till något förhållandevis banalt. 

Den globala ekonomin är fortfarande till avgörande delar baserad på fossila bränslen och uttag av andra ändliga naturresurser. Vår ekonomiska tillväxt är således baserad på något vi förbrukar – inte på något vi skapar eller tillverkar. Inte på något vi producerar.  Utan på något vi konsumerar.

För att dölja detta kallas oljeutvinning för oljeproduktion. Som om vi tillverkade eller alstrade olja i samma stund som vi pumpade upp den. 

Eftersom vi i den politiska och ekonomiska debatten inte har förmåga att skilja på produktion och konsumtion tappar ekonomibegreppet något av sin mest grundläggande mening. På fullt allvar presenteras uttag av ändliga naturresurser som något som gör oss rikare. Det är som om vi på fullt allvar menar att vi blir rikare när vi tömmer bankkontot. 

Detta kan naturligtvis upplevas som ett hårddraget resonemang.  Det är klart att vi måste ha rätt att pumpa upp olja, bryta malm och på det sättet göra våra liv goda och bekväma och rika. Det kan jag till del hålla med om. Men jag kan inte acceptera att vi inbillar oss att vi som globalt hushåll blir rikare när vi blir fattigare.  Jag finner det oseriöst att låta ekonomibegreppet förflackas – ordet ekonomi betyder nämligen hushållning med begränsade resurser.  Men vi har reducerat begreppet till att i realiteten handla om något helt annat.


När sker produktion?
Med mer eller mindre jämna mellanrum kan man i nyhetssändningar höra att det är storm på havet och att ”produktionen av olja” därför har upphört, att arbetarna på oljeplattformar har tvingats iland och att oljebolagen tappar ett antal miljoner dollar.  Men det där är ju bara delvis sant. Produktionen av olja har nämligen inte alls upphört – om den nu inte upphört för ett antal miljoner år sedan.  Produktion betyder ju just ”tillverkning” eller ‘alstring´. Olja har produceras långt där ner i djupet när växter och djur under årmiljonernas gång förvandlas till det vi kallar ”fossila bränslen”. Det som upphört i realiteten är således konsumtionen av olja, inte produktionen av densamma. 

Varför är nu detta ett så viktigt konstaterande? Jo, produktion anses generellt vara något positivt, något som gör oss rikare. Men konsumtion av begränsade naturresurser, som t.ex. olja, medför att världshushållet i själva verket blir fattigare. Konsumtion av ändliga naturresurser innebär att man tär av ett kapital, precis på samma sätt som man kan tära av ett kapital i en fond som ska finansiera pensioner. Tär man på kapitalet blir man fattigare. Åtminstone om man inte utnyttjar kapitalet för att investera på ett sätt som medför att man slipper gröpa ur det än mer. Vill man inte bli fattigare försöker man leva på räntan. 

Genom att konsekvent använda begreppet ”produktion” när det handlar om nedbrytande verksamhet och uttag av ändliga naturresurser så vänds våra tankar i felaktig riktning. Vi ser inte sammanhangen i ett större perspektiv. Och när vi snart är 9 miljarder människor som vill leva goda liv på den här planeten så måste vi lära oss se de stora sammanhangen. Annars finns risk att det går oss illa.

Jo, jag vet givetvis att det är fullt rimligt med viss nedbrytande verksamhet för att bygga upp något annat.  Det är inte det jag ifrågasätter här och nu.  Jag ifrågasätter användningen av de termer som florerar och som får oss att tänka fel. Och därmed handla fel. Och tro på något som leder fel.


Att bli rikare
Ju mer vi tar för oss av naturresursernas lager och desto snabbare vi förvandlar dessa till rök och aska desto rikare påstår många nationalekonomer, politiker och analytiker att vi blir. Ibland kallas det till och med ”högteknologi” att mala sönder ändliga resurser från naturen till avfall – via en kort sväng i samhället där de utgör bas för det vi kallar BNP.  

Problematiken är i realiteten att ju snabbare och bredare flödet är från ordnade naturresurser till oordnat avfall - i form av synliga sopor eller osynliga molekylsopor - ju rikare säger man att vi är. Den pedagogiken är falsk.

I vänsterns gamla vokabulär sägs det att arbetare skapar mervärde hur mycket de än deltar i en nedbrytande process. Och i högerns vokabulär är kontovinster som görs på att naturresurser töms något högst attraktivt. Detta synsätt har bland annat lett till att människan än idag lever i stenåldern och järnåldern. Vi har nämligen aldrig under vår långa historia malt ner mer sten och järn i samhällsmaskineriet än idag… 

Nu finns det naturligtvis invändningar mot ovanstående resonemang. Marian Radetzki - professor i nationalekonomi och ivrig skribent - är en av dem som har sådana invändningar.  Han skriver i sin bok Tillväxt och miljö att ”oron över att världens ändliga resursbas utgör en begränsning för mänskliga aktiviteter” är lika gammal som mossig. Och det ligger en hel del i hälften av hans kritik. Oron är gammal. Men inte så mossig som han vill ge sken av.  

Redan i slutet av 1700-talet så hävdade Thomas Malthus att befolkningstillväxten måste hejdas för att förhindra misär och hunger som oundvikligen skulle bli följden om det finns fler människor än vad planeten kan försörja.  Och Romklubben hävdade så sent som 1972 att ”vi bebor en värld med bestämda begränsningar i utrymme, resurser och förmåga att absorbera nedsmutsningen och att fortsatt tillväxt förr eller senare med nödvändighet kommer att stoppas upp av endera av dessa begränsningar”. 

Problemet med Malthus är att befolkningen har ökat mycket mer än vad han trodde var möjligt – men att därifrån säga att planeten klarar 9 miljarder människor som skall leva på vår konsumtionsnivå är det mycket långt. 

Problemet med Romklubben var att man (medvetet) inte tog hänsyn till teknisk utveckling och därmed gav en överdrivet negativ bild av hur fort Jordens naturresurser skulle kunna ta slut – men att därifrån säga att resurserna inte är ändliga är det också väldigt långt.

För övrigt handlar det inte ”bara” om att naturresurserna är begränsade, det handlar också om att vi plockar upp atomer, som legat lagrade i jordskorpan i årmiljarder, i sådan takt att de skadar livsmiljön. Varenda atom vi plockar upp från jordskorpan – olja, kol, gas och mineraler i alla möjliga former - måste nämligen ta vägen någonstans. Ju fler vi plockar upp ju fler måste ta vägen någonstans. De flesta hamnar som molekylsopor någonstans i det vi kallar biosfären – det vill säga i vår livsmiljö. De förflyttas från ett ordnat tillstånd till ett oordnat. Kolatomer plockas upp i atmosfären och förändrar klimatet när vi bränner olja och kol, tungmetaller sprids i jordar och fosfor i haven. För att ta några få exempel. 

Jag ska inte måla fan på väggen, men vi bör lära oss förstå sammanhangen. Kanske kan den långa resan underlätta denna förståelse.


Den långa resan
För ett antal år sedan skulle jag åka tåg från Stockholm till Boden. Det var en 110 mil lång resa, inklusive några avstickare.  Innan tåget rullade ur från Stockholms Central kom några vänner med en kasse i vilken det låg några små ostar, ett paket smörgåskex, en bit salami och en flaska rödvin. På en lapp hade någon av dem skrivit: ”För den långa resan! Glöm inte att livet uppstod i Ockelbo!”

Jag fundera ett tag på vad som menades, men glömde bort lappen när tåget började rulla och jag öppnade fönstret till sovkupén för att få känna doften av ljum sommarkväll.  Det var i mitten på 80-talet och jag tvekade, tvivlade, lockades och kände utmaningen i den lika nya som främmande rollen som företrädare för ett nytt oprövat politiskt parti. 

Väl framme i Ockelbo, någon gång på småtimmarna, började jag åter fundera på varför livet just skulle ha uppstått på denna gudsförgätna plats. Från tågfönstret såg den föga upphetsande ut. Det var först på morgonen när jag vaknade som jag förstod vad mina vänner menat. Naturligtvis! 

En koll på SJ:s karta och tidtabell visade att just i Ockelbo hade livet uppstått om man utgår från att Jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” var den tidpunkt tåget beräknades nå fram till Boden.
Stockholm-Boden en resa på 110 mil på 4,5 miljarder år. Jag försökte rekonstruera hur denna långa resa skulle kunna sett ut.

De första milen är kaotiska. Många mil åker vi genom rök och gråa landskap. Molekyler och atomer svävar runt i en total oordning. Mil läggs efter mil på den långa resan, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. I Ockelbo bildas det första livet. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mils resa, som ser vi de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils resa, ser vi de första kräldjuren. Efter ytterligare en mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. Några däggdjur kan vi ännu inte upptäcka. Trots att det bara är några få mil kvar på vår resa.

När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som kan vara förfäder till däggdjuren. Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar på resan upptäcker vi något som man kan beskriva som människoliknande varelser. 

Lutar vi oss lite grand ut genom fönstret kan vi se Bodens station. Det är 250 meter kvar till dess att tåget skall stanna. Bromsarna har börjat gnissla riktigt ordentligt. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Tåget har redan nästan stannat.  När det bara är 2,5 decimeter kvar innan stoppet ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, rasar i Österled och skiljer just med gott lynne ett huvud från dess kropp.

Ögonblicket senare, just innan det sista rycket från bromsarna, ser vi hur industrialismen tar fart. Hur inte bara ångmaskinen utan också klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Fem centimeter är kvar innan tåget skall stanna. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen har tagit fart. Kolatomer som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan släpps fria i allt mer våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

När det återstår 1 cm av den långa resan föds jag.  Momentet därefter är vi framme i Boden. Vi är vid Nu.

Framstegen är så många…
Samtidigt som människan gör så mycket fantastiska tekniska landvinningar och skapat möjlighet för allt fler att leva hyggligt goda liv, med mat på tallriken och skola till barnen, har vi också arbetat på vår egen  fattigdom - beroende på att vi vill leva i tron att vi producerar, gör mervärden och är smarta när vi tömmer vårt mest grundläggande kapital. 

Nej, jag är inte ute efter att svartmåla, eller spå domedagen. Jag är bara ute efter att berätta att vi skapat mycket av vår ekonomiska tillväxt på att använda det som naturen har skapat genom årmiljarderna.Vi har så att säga åkt snålskjuts. En pinsamhet som vi människor i allmänhet, och kanske neoklassiska nationalekonomer och politiker i synnerhet, försöker dölja genom att värna en livslögn. Nämligen att vi producerar när vi konsumerar, att vi skapar när vi förtär, att vi mäter vår rikedom i det ögonblick då naturresurser flödar genom samhället på väg att bli avfall. 

Vi behöver en bättre balans i synen på framsteg. Annars kommer vi att fortsätta som enskilda individer och hushåll, som företag och nationer att bete oss irrationellt. Som vi gör när vi lägger mer krut på att tillföra energi än att effektivisera dess användning, som vi gör när vi med ”lönsamhet”  för ögonen tillverkar produkter med allt kortare livslängd och hela tiden öka de materiella flödena genom samhället utan att förstå att flödet även är ett mått på omvandlingen från ordning till oordning. Vi är irrationella därför att vi förmås leva i en livslögn som bottnar i att begreppet ekonomi reduceras till något förhållandevis banalt.  Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser, det är alltså något rent påtagligt och fysiskt viktigt vi talar om. Inte hur pengar och siffror förökas på olika konton. Det må också vara intressant,men har mycket litet med verklig ekonomi att göra.

Det finns en teori om sanning som kallas pragmatismens sanningsteori. Enligt denna är något sant om det är fruktbart eller nyttigt i praxis. För de som vill konservera det ekonomiskt tänkande  som  bär på sin egen orimlighet, och som vill upprätthålla tron på den eviga ekonomiska tillväxten, är det en fruktbar teori... 

8.
Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. 
Jag har skrivit om det orimliga i idén om ekonomisk tillväxt, försökt sätta in tillväxten i de reella fysiska sammanhangen och beskrivit hur vi, utan att kanske inse det, lever mitt i en norm som slår fast att vi bör uppfatta evig ekonomisk tillväxt som det rätta, det önskvärda och det enda möjliga. 

Jag har pekat på det felaktiga i påståendet att fortsatt ekonomisk tillväxt med automatik medför ökad social trygghet genom att vi får råd med fler lärare, fler sjuksköterskor och fler händer i äldrevården – detta hänger istället samman med hur stor andel av BNP som går till den offentliga sektorn. 

Men trygghet handlar också om tilltro till det ekonomiska system och de ekonomiska strukturer som vi byggt upp - och som har gett oss så mycket gott under lång tid då välfärd, trygghet och ekonomisk tillväxt gått hand i hand.

Tilltro till det ekonomiska systemet
Finns det verkligen någon framtid? Jag fick frågan efter en föreläsning i en gymnasieskola.  Frågan kom så direkt, ärligt och sorgset att den brände fast i mig. Tjejen som frågade hade, under den formella frågestunden, ställt frågor om allt från miljöförstöring och djurens rätt till hur det ekonomiska systemet fungerar. 

Nu stod hon framför mig. Hon var allvarlig. Hon hade sorg inför framtiden. Det syntes i hennes ögon och hördes i hennes ord. Hon ville veta om hon någonsin skulle kunna ge trygghet till sina barn. Hon ville veta vad pengar egentligen är, vilken trygghet som finns i pengar. Vi pratade om hur pengar kommer till, om hur de stora ekonomiska systemen är uppbyggda och vilken trovärdighet de har. 

Hon var väl påläst, ställde de svåra frågorna och visste nog de flesta svaren. Ju mer hon hade förstått, ju mer förundrad hade hon blivit.

Hon berättade att när förundran hade övergått till oro började en märkvärdig känsla av sorg krypa i henne. Jag försökte lugna henne, låta säker när jag hävdade att det finns alla möjligheter att göra livet bättre och förändra de system som hon hade så liten tillit till. Men en obehagskänsla spred sig i min kropp när jag lämnat aulan: menade jag allvar när jag sa att det går att bygga ett tryggt samhälle, menade jag allvar när jag försökte gjuta framtidstro i henne eller var det bara ytterligare exempel på den retorik som så lätt faller ut som något sorts skyddsnät vars syfte är att kunna få möjlighet att rusa vidare.

Jag ställdes mot väggen av den unga tjejen därför att hon var så rättfram, så sorgsen och så genomtänkt.  Och visst hade hon rätt: Pengar i papper och i siffror, hela det ekonomiska systemet, bygger i förskräckande stor del på illusioner. Det finns igen garanti i att försäkra sig för ålderdomen, det finns överhuvudtaget ingen garanti som ligger utanför egna sociala nätverk. Marknadens aktörer bygger korthus som vi alla förväntas söka skydd i. 

Tillväxtens siffror, som på något sätt skall ge oss förvissning om att allt står rätt till och som ska ge oss hopp om att allt skall bli bättre, är ju trots allt bara siffror som speglar mer av miljöpåverkan och penningekonomiska flöden än av möjligheten att bygga social och ekologisk trygghet.

Vi har brevväxlat en del efter vårt samtal, den lilla tjejen i den stora aulan och jag. Ibland låg jag sömnlös efter de där breven.  Hennes sorg och insikt följde mig.

Finns det trygghet i tillväxtekonomin?
Finns det någon ekonomisk trygghet? De stora internationella och nationella ekonomiska systemen bygger på anonymitet och avstånd. Där finns inga relationer, ingen ögonkontakt, ingen moral - de är självgående system som kan skena och gå under. Den övergripande tanken bottnar i begreppet tillväxt.

Jag skrev i boken Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedt, 1997): ”En jordbävning i Japan - pengar dras undan från omvärlden. Eller kärnkraftskatastrof i Europa eller USA - ekonomiska värden vi nyss haft kan reduceras till noll. Systemen hotas av finansiella sifferkrascher där värden försvinner och verkligheten inte längre har några penningekonomiska värden.” Tja, så kan man ju uttrycka det.

Världen välstånd beror alltmer på vem som flyttar pengar vid vilket tillfälle och med vilka avsikter. Allt mer av vår trygghet baseras på vilken tro, vilka förväntningar och vilka trender som för tillfället florerar i den konstgjorda värld där så stora delar av det som kallas ekonomi frikopplats från verkligheten. Det lär vara rationellt och höjden av effektivitet. Och är kanske också det om man ser människor som ekonomiska varelser vars uppdrag är att vara kuggar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Men vi är ju så mycket mer. Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Att bygga en värld för ekonomiska varelser är en sak, att bygga en värld för riktiga människor är nog något helt annat. Ändå låter vi så mycket av framtiden avgöras av dem vars enda uppgift är att förränta pengar.

Vad är verkligheten? Verkligheten är bland annat jorden, skogen, de gröna ytorna som står för fotosyntesen - och fotosyntesen är den grundläggande produktionen som allt annat snurrar kring. Så enkelt och så svårt är det.  Men trots att livsmiljön utarmas, trots att förutsättningarna för fotosyntesen försämras, trots att förutsättningarna för våra celler förändras och försämras kan ändå ekonomin växa och tillväxten slå nya rekord. Det ligger något bisarrt i detta. 

Vi söker lösa problemen med teknisk utveckling, har vi tur lyckas vi. Som tekniknörd borde jag givetvis känna tillit i detta. Men mycket tyder på att den tekniska utvecklingen inte hinner med och att bistra naturvetenskapliga teorier visar sig utgöra mer hårdvaluta än de ekonomiska teorier som levereras.

Bristvaran
Bristvaran framför andra i det mogna tillväxtsamhället tycks vara eftertanke och tid att summera vad vi står. Tempot har hissats upp i takt med tillväxten. Det finns inte så mycket tid för långa tankar. Än mindre finns det tid för visioner. 

Vem kan lita på system som bygger på fiktiva värden?  Vem kan tro på system som bygger på en enda övergripande strävan: ekonomisk tillväxt. 

Pengar, konton, siffror. Vi måste börja räkna i andra sorter också. Det är ju egentligen så självklart. Är brödet slut och affären stängd spelar det ingen roll hur mycket pengar jag har och hur mycket siffror jag samlat. Vi har börjat förväxla pengar och siffror med verkliga resurser. Vi förlitar oss på den döda ekonomin och förnekar den levande. 

Den levande ekonomin bygger på solens strålar som gröna växter kan omvandla så att djur och människor kan leva. Den döda ekonomin är de siffror som baseras ut i A-ekonomi och av börsanalytiker - och det märkliga är att de som förmedlar budskapen om världens tillstånd ägnar mångfalt mer åt den döda ekonomin än åt den levande. 

Pengar garanterar ingen trygghet, pengar är symboler, värdet av dessa symboler bygger på förväntningar snarare än på verklighet. Det finns bara en enda trygghet, en enda säkerhet: det är självtillit och sociala nätverk i ett ekologiskt hållbart samhälle. Det har mindre att göra med konton, siffror och investeringar i olika papper att göra.

Att stå med båda fötterna i verkligheten istället för i symbolvärlden är det enda som kan ge trygghet.  Men därmed inte sagt att den döda ekonomin är oviktig, för det är den inte. Men den får en bisarr funktion när den tillåts dominera över den levande ekonomin.

Aulan var tyst. Hon stod med sorg, rädsla och hopplöshet i ögonen och undrade om hon orkade leva. Vi brevväxlade några gånger. Hon lärde mig mycket. Nu är hon död. Hon tog sitt liv för att hon inte orkade med. Hon var känslig, sa de som kände henne. Men det var inte så. Hon såg verkligheten och hon blev förtvivlad när så få ville lyssna och stanna upp. Förtvivlad över allt från hur vi behandlar höns till de globala orättvisorna, förtvivlad över miljöförstöringen och tvivlet på möjligheten att ge egna barn en framtida trygghet. Världen är sjuk, sa hon. Världen svarade med att påstå att hon var sjuk och känslig.

Jag saknar henne, den lilla tjejen med de sorgsna ögonen i den stora aulan. Jag är ledsen över att det genuint goda och medkännande inte orkade leva. Jag är ledsen över att det förklarades som något sjukt.  För det är nog så att det är något annat som är sjukt.


9.
Det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten.
I förra avsnittet skev jag om levande ekonomi och död ekonomi.  Begreppen är naturligtvis i sig medvetet retoriska. Men om vi bortser från det retoriska inslaget så finns det även strikt rationella skäl att förstå skillnaden mellan ”levande” ekonomi, som består av den biosfär och den atmosfär som vi är beroende av för att kunna leva, och den ”döda” ekonomi som vi hanterar som siffror i vår tillväxtekonomi. 

Det är nämligen så att om vi blir tillräckligt rika i den döda ekonomin så får vi råd att ta kål på vår planet. Det är till och med så pittoreskt att vi kan göra det med lånade pengar skapade ur intet… Mer om det nedan.

Låt mig än en gång påpeka att jag med det förklemande begreppet ”död ekonomi” inte menar att den ekonomin bör upphöra eller är av ondo. Inte alls. Den är på många sätt rationell, elegant och ett alldeles utmärkt verktyg och smörjmedel. Problemet uppstår med automatik när kopplingen mellan den döda ekonomins växande och den levande ekonomin utarmning inte synliggörs. Då är vi nämligen ute på ett sluttande plan eftersom vi låter symboler och fiktiva värden bli viktigare än verkligheten. 

Vad är pengar?
Att skapa något ur tomma intet har ett namn: ex nihilo, vilket är latin för ”ur intet”. Inom filosofin förekommer begreppet ex nihilo nihil fit, vilket helt enkelt betyder ”ur intet uppstår intet”. Men det gäller i vart fall inte ekonomin. Man kan nämligen säga att bankerna skapar pengar ur intet. Genom att låna ut pengar, som man inte har, skapar man en ökande penningmängd. Hur kan man låna ut pengar man inte har, kanske vän av ordning frågar sig. För att komma till det svaret tar jag omvägen över pengarnas historia.

Innan mynten och sedlarnas tid fungerade varor som någon sorts pengar. Det kunde vara allt från salt, fjädrar och snäckor till ädelmetall som silver och guld. Ädelmetaller hade fördelen att de tålde både vatten och eld, att de var hållbara och lätta att dela i mindre bitar. Så salt, snäckor, metkrokar och annat blev utkonkurrerat av guld och silver.

Det fanns dock ett problem. Det fick att fiffla med både silver och guld genom att blanda in mindre ädla metaller. För att få någon sorts garanti över äktheten insåg man att en kunglig stämpel – en kunglig prägling - inte var så dumt. Det berättas att den som först lät prägla ett mynt var kung Krösus av Lydien. 

Så småningom kom man på att det var präglingen i sig, inte metallinnehållet, som var avgörande för myntens trovärdighet. Och varför slösa guld när det gick bra ändå… Gustav Vasa var en av alla kungar som uppmuntrade sin myntmästare att fiffla med innehållet genom att blanda billigare metaller i mynten. 

När väl präglingen blivit viktigare än myntets innehåll av metall var det ganska naturligt att gå vidare på den inslagna vägen. Så nästa steg blev papperspengar. Dessa fungerade först som skuldsedlar. Banken skrev ut papper på vilket det lovades att guld och silver skulle lämnas ut om den som hade pappret kom till banken och begärde det.

Allt oftare slapp emellertid banken att betala ut guld och silver. Köpmän, hantverkare och andra såg ju att skuldsedeln kunde användas såväl på marknaden som för större affärer sinsemellan. Pappret, som var tänkt som formell skuldsedel, hade blivit en penningsedel.  

Sedlarna tålde visserligen inte vare sig vatten och eld, men fördelarna var många. De var lätta och smidiga att hantera. Bankerna började snart låna ut sedlar i sådan mängd att deras guld och silver inte täckte värdet fullt ut. Man blev djärvare och djärvare. 

Så länge bankens kunder inte hade en aning om att banken inte hade guld som motsvarade värdet på de sedlarna var det inga större problem. Men när det uppstod rykten om att alla sedlar som var i omlopp inte skulle kunna bytas in mot ädla metaller så blev det problem eftersom många ställde sig i kö för att växla in sina papperslappar mot äkta vara. 

Redan på 1600-talet gick den första svenska banken (Stockholm Banco) i konkurs.  Man fick vända sig till staten, som tog över banken. Den blev embryot till det som sedermera skulle blir Sveriges Riksbank och som i slutet av 1800-talet fick ensamrätt på sedelutgivning.  Även riksbanken var skyldig att lösa in sedlar mot guld.  Denna skyldighet upphörde så småningom. Guldet var borta och det räckte med bara siffror.

Penningmängden är mest siffror
Den största delen av penningmängden idag består av elektroniska siffror – inte sedlar och mynt. I själva verket är det så att mindre än 10 procent av den svenska penningmängden år 2010 bestod av sedlar och mynt medan över 90 procent bestod av siffror i form av redovisningsposter.

Detta är en rimligt praktisk lösning. Har du lön så kommer den in till ditt konto som siffror – och från ditt konto dras sedan siffror för att betala elräkningar, telefonräkningar och allt annat. Siffrorna sätts in på elbolagets, telefonbolagets och övriga företags konton. Det är således siffror som flyter mellan olika konton i bankvärlden.

Just detta - att pengarna flyter inom banksfären - är, som vi skall se längre fram, central för hur pengar kan skapas ur intet. På gott och ont.

Den klassiska berättelsen
Ett annat – numera ganska klassiskt sätt - att berätta om hur pengar skapas brukar gå över en guldsmedja. Så här: 

En rik affärsman har samlat mycket guldmynt i sitt hem. Han – för det är förstås en han i berättelsen – känner oro inför tanken att någon skall stjäla mynten. Han börjar fundera över hur han bäst skall gömma undan dem från tjuvar och annat löst folk. Gräva ner mynten? Lägga dem i en hemlig grop i stallet? Men om någon ändå hittade hans gömda skatt, hur skall han då kunna bevisa att det är hans?

Så dök idén upp. Inte bara hos en köpman, utan hos många köpmän och hantverkare. Man skulle ju kunna låta den hederlige, högt aktade, guldsmeden ta hand om guldmynten. Guldsmeden hade ju ett rejält, inbrottssäkert, kassavalv. Sagt och gjort: allt fler affärsidkare och andra låter guldsmeden ta hand om sitt guld. Mot kvitto.

En vacker dag får guldsmeden en beställning som gör honom glad men bekymrad. En hertig beställer några stora guldringar men guldsmeden har inte tillräckligt med guld hemma för att kunna påbörja arbetet. Då kommer han på att han kan smälta ner en del guldmynt som affärsmännen förvarar i hans kassavalv. För affärsmännen bryr sig ju knappast om huruvida de får tillbaka exakt samma guldmynt som de lämnat in. Guldmynt som guldmynt. 

Givetvis fanns det en risk med att smälta ner en del guldmynt till material för ringar.  Om alla som förvarade sina mynt hos guldsmeden plötsligt skulle få för sig att ta ut sina rikedomar på en gång skulle det bli problem och guldsmedens ära skulle vara förlorad. Men å andra sidan: det vore helt otroligt att alla skulle komma på en gång för att begära att få ut alla sina mynt. Så guldsmeden smälter ner ett något hekto guldmynt och sätter igång arbetet med de eleganta ringarna till hertigen.

Idén var ju inte så dum, tänkte guldsmeden och lät fantasin rumla vidare när han tittade på alla guldmynt som låg i hans kassavalv. Men varför skulle bara just han få låna lite av guldet för att kunna sätta fart på sina affärer? Skulle inte andra också kunna få låna lite för att göra investeringar? Guldringar i all ära, men kanske ville man ha pengar till något riktigt viktigt. Vore det inte bättre att låna ut en del av mynten? Det fanns förstås massor med affärsidkare och hantverkare som behövde låna för att göra en god investering. 

Och mycket riktigt: bagaren ville låna pengar för att mura om sin spis, krogägaren ville låna pengar för att köpa kannor av kanngjutaren och köpmannen behövde låna för att köpa skinn av garvaren.  

Sagt och gjort. Guldsmeden började låna ut pengar. Mot en liten avgift för omkostnader och med en liten vinst därtill. Han lånade ut med ränta. Men han lånade bara ut lite grand av alla mynt han hade i sitt kassavalv. Han måste ju ha beredskap för att kunna lämna tillbaka mynt om insättarna skulle komma och vilja ha tillbaka dem. 

Låneaffärerna gick riktigt bra. Och en rejäl reserv hade han kvar i bankvalvet. Men snart visade det sig att den där reserven var onödigt stor, det gick att låna ur en större andel. Ju mer han lånade ut, ju större vinst gjorde han. Och risken, ja, den var minimal. Det räckte gott att ha hälften av insatt kapital kvar i kassavalvet, resten kunde han låna ut.  

De som satt in sina pengar började ana vad som hände. Grannen hade fått låna pengar av guldsmeden. Och en kusin också. Man började förstå att guldsmeden nog inte lånade ut egna pengar utan hade mage att låna ut andras pengar mot ränta. Då var det väl inte mer än rimligt att de som satte in pengarna, som guldsmeden kunde låna ut, fick sin beskärda del av vinsten.

Affärerna fortsatte, guldsmeden struntade i att vara smed och blev bankir istället. Så småningom kom han på att det räckte med ännu mindre i reserv i kassavalvet, till slut hamnade han på slutsatsen att han kunde låna ut ända upp till 90 procent av insättarnas pengar. 

Under resans gång, som det numera är populärt att säga, så inträffade något överraskande… Muraren, som murat den nya spisen åt bagaren låter guldsmeden, som nyss lånat ut pengarna till bagaren, ta hand om guldmynten.  Och kanngjutaren gör samma sak.  Och garvaren, som visste att köpmannen lånat pengar av guldsmeden, bad att pengarna bara skulle flyttas i kassavalvet från köpmannens påse till sin egen – det var ju enklare och smidigare än att behöva hämta ut dem.

För guldsmeden var detta en riktig aha-upplevelse. Han hade lånat ur pengar mot ränta men hade ändå samma summa kvar i kassavalvet, vilket ju betydde att han med hjälp av skuldsedlar kunde låna ut dem en gång till.  Affärerna var ju rent av lysande, guldsmeden kunde skapa ständigt nya sedlar i omlopp. Ja, i själva verket räckte det i stort sett med att någon kom och ville låna pengar… Penningmängden ökade i takt med utlåningen. 

Pittoreskt
Principen gäller även i dagens ekonomiska system. Bankerna lånar ut pengar till hushåll och företag. Dessa pengar används bland annat för köp av varor och tjänster – betalningar för dessa sätts in på nya bankkonton, vilket ger möjlighet för bankerna att låna ut ännu mer. Penningmängden ökar. På detta sätt skapar således bankerna pengar genom att expandera sin utlåning.

Guldsmeden kom så småningom på att folk inte kom för att ta ut sina pengar i speciellt hög omfattning, så han behöll bara 10 procent av de guldmynt som köpmännen bett honom ta hand om, resten lånade han ut. Gång på gång. Därmed gjorde han ungefär som dagens banker.

Det finns något som kallas  fractional-reserve banking, vilket innebär att att banker lånar ut det mesta av sina inlånade tillgångar och endast behåller en liten resterande del som eget kapital samtidigt som man vid begäran är skyldig att betala tillbaka alla inlåningar.  Begreppet fractional-reserve bankingen betyder således som det låter:  banken behöver bara hålla kvar en liten del (en fraktion) av de pengar, som sätts in på banken, som reserv. Hela denna process innebär förstås att penningmängden ökar i ekonomin eftersom huvuddelen av de pengar man lånat ut hamnar på nya bankkonton och därmed kan  lånas ut igen, igen och igen.

Lite hårddraget - och medvetet förenklat - skulle det kunna gå till så här: Sätter jag in 200 000 kronor så kan banken - om staten bestämt att det räcker att behålla 10 procent i banken som kapitaltäckning - låna ut 180 000 till Lotta som vill köpa sig en swimmingpool  av Lyxstänk AB. 

När Stina har fått sina 180 000 överförda till sitt konto och så ber hon banken sätta in dem på Lyxstänks bankkonto som därmed ökar med 180 000 kronor. Eftersom banken får låna ut 90% av dessa insatta pengar så lånar man nu ut 162 000 kronor till Svenne som vill köpa en rejäl lyxbadtunna av Smutsstänk AB. 

När Smutsstänk fått in sina 162 000 kronor på sitt bankkonto kan banken låna ut 90 procent av dessa pengar – det vill säga 145 800 kronor - till Totte som skall köpa en lyxig badkruka med elektronisk himlafäll av Krukan HB. När pengarna kommit in på Krukans bankkonto kan banken låna ut… 

Så fortsätter det i en lång kedja. Efter 12 utlåningsomgångar har banken skapat drygt 1 400 000 kronor.

Bankerna skapar således de pengar de lånar ut. Svaret på frågan Var skapas pengar? är således mer komplicerad än de flesta nog tror. De flesta tar i ju för givet att alla pengar skapas av staten i myntverket, vilket bara till liten del är korrekt. Den stora majoriteten av alla pengar skapas av privata banker när de lånar ut pengar till hushåll och företag. 

Eftersom mer pengar med automatik leder till - vilket jag visat tidigare - ökande påfrestningar i den levande ekonomin så kan man säga att det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten



10.
Visionen måste bygga på något så basalt som insikt att människan är en biologisk, social och kulturell varelse.

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är på många sätt ett dött och stillastående samhälle hur fort dess medborgare än springer. Sällan har väl politiken och samhällsdebattens huvudfåra varit så visionslös som i dag. Trots att vi lever i en brytningstid där tillväxt och konsumtionsvanor håller på att ta kål på vår planet vågar inget parti  - när detta skrivs - ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

Det är som om man inte vill ta till sig att miljövänligare teknik och effektivare energianvändning inte räcker för att frälsa oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter, som jag påpekat tidigare, upp de miljövinster som ny teknik medför. Det finns därför en tragik i att varje kris – finanskris, lågkonjunktur, jobbkris och till och med miljö- och klimatkriser – möts med uppmaningen att vi skall varva upp, växla upp, jobba mer och köra ännu fortare på samma väg, i samma riktning med samma mål: ökad konsumtion och fortsatt ekonomisk tillväxt även om den skall ske genom ökande skuldsättning.

För att rädda miljön behöver vi, enligt denna logik, utarma jorden lite till så vi får råd att restaurera den. För att förhindra ökande klimathot måste vi först öka de globala utsläppen så vi får råd att minska dem. För att ta oss ur en lågkonjunktur måste vi öka konsumtionen, för att minska arbetslösheten måste vi öka konsumtionen, för att stampa oss ur finanskriser måste vi känna tillit i ökad konsumtion.

Vi kommer inte ur detta groteska ekorrhjul med annat än att vi har en vision om något annat. Men det tycks som om etablerade politiker oavsett ideologisk hemvist anammat en gemensam primitiv religion som inte får ifrågasättas: tillväxtfetischismen. 


Behovet av visioner
Vi behöver en politisk och/eller kulturell kraft som vågar lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar. Vi behöver politiker med modet att våga ställa frågan: Vad gör vi nu? Hur går vi vidare från Konsumtions- och tillväxtsamhället till Utvecklingssamhället?

För inte kan vi väl påstå att utveckling är detsamma som att vi lönearbetar mer, att vi konsumerar mer, att vi i allt snabbare takt förvandlar naturresurser till synligt avfall och osynliga molekylsopor? Inte kan väl utveckling bara vara att vi stressar allt mer och att vi skadar livsförutsättningarna bara för att hålla igång ett ekonomiskt systemtänkande som bygger på evig tillväxt?

Lika nödvändigt som ekonomisk tillväxt är för samhällen där människor saknar de grundläggande materiella behoven, lika skadligt tycks jakten på ekonomisk tillväxt vara i samhällen som redan lever i materiell välfärd, för att inte säga i materiellt överflöd. Samhället får en tendens att vulgariseras, att rent av fördummas på ett sätt som reducerar oss som människor.


Minskat frihetsrum
På samma sätt som ekonomisk och materiell tillväxt ökar möjligheten till frihet för den som lever under knappa förhållanden kan jakten på tillväxt i materiellt rika länder faktiskt minska frihetsrummet för människor. Den konsumtionsnorm, som mer eller mindre pådyvlar oss ett visst sätt att såväl tänka som leva våra liv, vill frånta oss rätten att vara de vi är på liknande sätt som den heterosexuella normen gjort det. De skuldfällor - som vi lockas in i och som medför en gigantisk ränteöverföring från mindre bemedlad till mer bemedlad - snarare minska vårt frihetsutrymme än ökar det.

Men det minskade frihetsrummet uppstår också när den civila, privata, sektorn blir allt mer rumphuggen. Vi förväntas och uppmuntras på olika sätt - genom konsumtionsnormen och statliga bidrag - att minska vårt engagemang och vår tid i den informella, civila, sektorn så att mer av dess verksamheter kan överföras till den tillväxtskapande formella sektorn.

Vi uppmuntras till och med att lägga över än mer tid för barnen till den formella sektorn genom att anlita professionell läxläsning och dagishämtning så vi kan ägna oss mer åt vår profession. Vi uppmuntras inte till detta av godhet eller för att vi skall utvecklas som människor, utan för att vi skall vara duktiga producenter av tillväxt.

Detta är inte självklart något som får oss att växa som människor. Det får oss snarare att inskränkas som civila människor. Vi uppmuntras att leva i våra roller som lönearbetande, leva mer som de titlar vi bär än som de människor vi är. Vi förväntas inta roller, uppmuntras att jämföra oss med varandra för att klättra på de sociala stegar där stegpinnarna utgörs av konsumtion, yta och masker.

Jag säger inte att vi ska tillbaka till hemmen, eller att lyckan finns i familjen, eller ens att den civila oavlönade sektorn med automatik skulle vara så mycket trevligare än det formella lönearbetet. Självfallet inte. Det vore hyckleri av värsta konservativa sort. Däremot hävdar jag att frihetsrummen minskar när vi förväntas, uppmanas eller till och med tvingas bort från den civila sfären.

En rad beslut - jag lägger inga värderingar i om de är bra eller dåliga i sig - som t ex RUT-avdrag och maxtaxa på dagis har formellt motiverats av goda traditionella höger- respektive vänsterargument men skrapar man på ytan hittar man att förslagen huvudsakligen grundas på att föra över mer av våra civila oavlönade verksamheter till formella tillväxtskapande sektorer. Såväl vänster som höger har anammat tillväxtfetischen som religion.


Utveckling utan tillväxt
Jag, och många med mig, menar att utveckling utan tillväxt är möjlig, men att visionen då måste vara att ta människan på allvar, inse att hon är något större än en ekonomisk varelse vars huvuduppdrag är att producera, konsumera och springa runt i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Visionen måste bygga på något så basalt som insikt att människan är en biologisk, social och kulturell varelse – och att utveckling därmed kan vara detsamma som mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro.


Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av nuvarande ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den? De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier – eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter? De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?

Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.

Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin.

Ett sönderstressat samhälle
Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle – kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Det är ett sönderstressat samhälle där fri tid är bristvara och där ångestkonsumtion driver tillväxten som är kärvt och fantasilöst. Och detta, just detta, borde vara ledande politikers uppdrag att säga!

Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.

Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt. Att utvecklas.


11.
De tänkare som filosoferat och utvecklat idén om ekonomisk tillväxt utgick från att denna tillväxt skulle vara ett gott verktyg, ett medel, för att skapa kulturell utveckling.

Hur hänger välfärden samman med den ekonomiska tillväxten? Jag har tidigare ifrågasatt påståendet att ekonomisk tillväxt har gett oss allt det goda som vi idag omger oss med. Jag har tvärtom hävdat att det är människors vilja att förbättra sina egna och sina barns liv som har medfört ekonomisk tillväxt.

Vad som är förbättringar för människor förändras från tid till annan. Idag är inte utveckling i form av förbättringar detsamma som de var igår. I materiellt fattiga länder är utveckling i form av förbättringar något helt annat än i materiellt mogna länder. Detta är något som tidigare stått klart för såväl ekonomer som politiker.  Det har varit en självklar del i tankegodset hos de flesta gamla ideologer oavsett de varit konservativa, liberaler eller socialister.

Det är i vår tid man suddat ut tanken att materiell tillväxt och ökande varukonsumtion rimligen bör följas av en annan form av utveckling. Eftersom vi lever mitt i en konsumtions- och tillväxtnorm har ständigt ökande konsumtion och fortsatt materiell tillväxt kommit att uppfattas som något naturligt, något eftertraktansvärt, något självklart, något nästan ödesbestämt. Miljön sätter emellertid gränser. Men även tiden sätter gränser. Normen i sig blir således till slut destruktiv, den ekonomiska tillväxten blir olönsam.

Vi stimuleras i den rådande normen att vara duktiga medspelare i jakten på ekonomisk tillväxt. Vi lär oss vad som är "normalt" genom allt från livsstilspropaganda till att allt fler fria urbana ytor förvandlas till marknadsplatser där ekonomisk tillväxt kan produceras. En park eller annan fri yta behöver inte generera speciellt mycket till BNP, men en galleria gör det med automatik.

Lägg till det att vi anammat system och strukturer som gjort sig beroende av evig ekonomisk tillväxt – vilket är tragiskt eftersom sådan inte ens är teoretisk möjlig, något som ironiskt nog alltså även påpekas i Nationalencyklopedin.

Frikoppling från tillväxtens snara
Istället för att se den ekonomiska utvecklingen - som gått hand i hand med så mycket gott under så många år - som ett medel för att frikoppla oss från de ekonomistiska processerna har vi hamnat i en situation där vi mer eller mindre tvingas in i ett system där vi skall springa fortare och fortare.

Retoriskt kan man uttrycka det som kännetecknar konsumtionssamhällets hjärta så här: Vi triggas att gång på gång göra dubbelt så många varor inom samma tidsrymd istället för att göra samma antal prylar på hälften så lång tid.

Detta förhållande kan fylla en rationell och klok funktion i samhällen där de materiella behoven är stora, men blir en strypsnara för oss när vi lever i ett materiellt moget samhälle. Vi arbetar mer än vi behöver, för att konsumera mer än vi behöver, så att vi kan producera mer än vi behöver, så att vi kan jobba mer än vi behöver så att vi kan konsumera mer än vi behöver. Det övergripande syftet med vårt agerande är inte vi ska bli mer tillfredsställda, känna större lycka eller ens växa som människor – syftet är vi skall vara medel och verktyg i ett system som tagit kommandot över våra liv. Det finns åtskilliga uns av tragik i denna utveckling.


Tiden blir bristvara
Tid är för varje individ en knapp resurs. Dygnet innehåller bara tjugofyra timmar hur vi än lyckas utveckla tekniken. När vi köpt en vara finns således begränsad tid att använda den. För att vi inte totalt skall begravas i saker byggs själva idén om snabb varuomsättning in i tillväxtevangeliet. Det är i själva verket en förutsättning för jakten på ekonomisk tillväxt.

Ett av problemen med konsumtionssamhället är att ekonomer har förmåga att betrakta konsumtionen som en sorts momentan företeelse. Själva köptillfället är gott och nödvändigt för tillväxten. Efter köptillfället skall varan, saken rimligen vara till nytta och glädje. För detta krävs att vi har tid att använda varan. Tiden är en begränsande faktor. Vi kan visserligen köpa på oss allt fler varor, men ju fler varor vi köper ju kortare tid får vi möjlighet att använda den enskilda varan. Omsättningen av varor måste därför hela tiden ökas, de enskilda sakernas livslängd minskas, tiden vi nyttjar varje vara bli kortare och kortare.

Något ganska besynnerligt inträffar: vi blir alltmer bundna av varukonsumtion, men samtidigt allt mer likgiltiga för varje enskild vara. Vi har inte tid att skapa en relation till den, den är bara ett flöde av finurligt sammansatta molekyler som forsar genom våra liv i allt snabbare takt. Naturresurser mals ner till synligt avfall och osynliga molekylsopor via en kort sväng i människans vardagsliv.

Det finns anledning att redan här – jag återkommer till det – påpeka att tidsbristen också gör att mängden tjänster inte kan öka hur mycket som helst. Vi kan visserligen föra över allt mer av det vi vanligen gör i våra civila liv - leva med våra barn, borsta vår toalettstol och bädda våra sängar - till den offentliga ekonomin där vi betalar varandra för att göra det vi tidigare gjort själva. Kan vi föra över sexuellt umgänge till den formella ekonomin vore, ur tillväxtens perspektiv, mycket vunnet...

Politiker gör också vad de kan - även om man än så länge låtit bli att tafsa på det informella sexuella umgänget -  för att oavlönat arbete i den civila sektorn skall flyttas till den BNP-producerande delen av våra liv. Detta har skett under lång tid, och ofta motiverat av goda syften.

Men hur man än vänder och vrider på det finns tiden som en begränsande faktor. Jag ska senare diskutera hur vi riskerar att reduceras som växande människor om vi beskär allt mer av vårt informella civila liv.

Tillväxt för kulturell utveckling

Vi använder ökande delar av vår tid till varukonsumtion. Shopping av saker uppfattas av många som ett intresse, en hobby, ett tidsfördriv fullt jämförbart med ett teaterbesök, bokläsning eller något annat som förr i tiden gick under beteckningen själslig odling och andlig utveckling.  Det kan tyckas vara högtravande begrepp, men de existerade de facto en gång i tiden. 

De tänkare som filosoferat och utvecklat idén om ekonomisk tillväxt utgick från att denna tillväxt skulle vara ett gott verktyg, ett medel, för att skapa kulturell utveckling.  En hel del av den ursprungliga tillväxttanken kopplades till just dessa förväntningar.  De flesta av dagens tillväxtivrare tycks däremot  helt tappat denna målsättning. Istället har varukonsumtionen blivit ett självändamål, ett sätt att vara, ett sätt att skapa sin identitet, ett sätt att behålla eller klättra på den sociala stegen. Helt enkelt ett sätt att uppfylla kraven som tillväxtnormen ställer på oss.

I de bokförda expansionsökningarnas namn har vi hamnat i ett ekonomistiskt slaveri som vi lärt oss uppfatta som synonymt med frihet. Vi har blivit konsumtionshetsens fångar som tror att vi blivit fria. Och detta i en tid när vi har större möjligheter än någonsin att skapa goda liv.




Fortsättning i sommar på www.schlaug.blogspot.com